Då Kristus säger, vad som förkväver ordets goda säd i hjärtan, där den redan kommit upp, nämner Han bara: Levernets omsorger och rikedomens svek och livets vällust. Han nämner inga grova synder eller brott, ingen oärlighet, stöld, bedrägeri etc., såsom orsaker till själens förtappelse, utan endast att ordets verk i hjärtat förkvävs.
Här kan vi nu lära graden, då en eljest lovlig omsorg om det jordiska inte bara övergår till girighet, utan också medför döden.
Detta är ett mycket märkvärdigt stycke. En redlig kristen känner med bekymmer, att han inte är fri från jordiska omsorger. Då frågar han: "Kan jag dock ännu ha liv i Gud? Eller när är mej detta jordiska till döds?" — Märk då Kristi svar: När det förkväver den goda säden i ditt hjärta, då är det dej till döds.
Men hur och när sker detta? - Svar: Eftersom den goda säden är Guds ord, och detta hade börjat komma upp, så betänk först vad det är som av Guds ord uppkommer i hjärtat. Såsom ordet är tvåfaldigt, lag och evangelium, så är också dess verk i hjärtat tvåfaldigt:
Lagens verk är ju ett vaket och förkrossat hjärta, som känner synden och känner den så, att den gör oss hela världen för trång, jagar och driver oss att söka räddning och frid i Kristus. Även sedan tron uppgått, är ju det den dagliga bättringen, att man inte kan leva som världen, lustig och fri i synden, inte kan leva i vädret, utan att man tyglas, tuktas och korsfästs av Anden, ja, att man ännu alltid så känner sin synd, att man ofta har högsta möda att kunna tro, och att Kristus och evangelium alltid blir oss oumbärliga och ljuva. Detta är både lagens och evangeliets verk.
Evangeliets egna och särskilda verk är, att den förkrossade själen får frid i Kristus, får liv, tröst och glädje av evangelium, får därav också en ny kärlek, som brister ut i en glad, enfaldig bekännelse och kärleksverksamhet.
Kort sagt: bättring, tro och helgelse är ju ordets verk i hjärtat. Då nu detta är givet, är det lätt att förstå, vad det är, att den goda säden av levernets bekymmer eller ock av rikedomar och livets vällust förkvävs. Det sker då, när du får så mycket att tänka på — vare sej det är av bekymmer i fattigdomen, eller med fägnad och förnöjelse i vinst och rikedom —— du får så mycket att tänka på, ditt hjärta blir så intaget, uppfyllt och sysselsatt av detta jordiska, att omsorgen om Guds nåd och vänskap därav trängs åt sidan, och då har ordet snart ingen verksam kraft på ditt hjärta.
Snart har synden ingen kraft att bekymra och nerkrossa dej; du märker den knappt, den är dej lätt som en fjäder; ty du har andra angelägenheter, andra sorger eller fröjder; du har inte tid att fördjupa dej i något andligt bekymmer, du har ett djupt underlag av jordisk glädje, en tjock, mjuk dunbädd under din frid, nämligen din jordiska lycka! Därför är du alltid stark och modig i din kristendom, eller åtminstone blir du inte nedbruten och eländig över synden nu mera. Samma saker, som förr bekymrade dej, och som verkligen är synder, kan nu fritt passera, och du blir inte modfälld, nej, du börjar efter hand ursäkta och försvara dem.
Så är nu lagens verk förkvävt, ditt hjärta och samvete insövda och förhärdade. Men när alltså lagen förlorat sin kraft på dej, när synden inte mer kan nerkrossa och bekymra dej — vad är då tron? vad är då evangelium och Kristus för dej? Inget annat än en gammal läxa i huvudet och munnen, som du nu ganska väl kan, men som ingenting verkar hos dej. Ty där lagen inte förkrossar och dödar, där kan inte evangelium ge något liv och kraft. Därför blir du nu varken rätt nedbruten och klen över dej själv, inte heller rätt glad och stark i Herren.
Och vill du till råga på allt inte erkänna detta förhållande, utan fortsätter att berömma dej av evangelium, då inträder det hemska skrymteriet, som fulländar förhärdelsen och gör slut på den sista gnistan av nådens verk.
Sådana hjärtan liknar då dessa hala, glatta och hårda flintstenar, som vid sjöstranden blivit slipade av havets vågor och sand. När hjärtat av brusande världsomsorger å ena sidan och ett skrymtaktigt umgänge med ordet å den andra blivit väl tillskavet och slipat, är det omsider så hårt och halt, att ingenting mer biter därpå. Och detta var likväl ett hjärta, som en gång var öppet för nådens Ande, kände synden bittert, men nåden i Kristus mycket mer överflödande. Och nu är denna himmelska säd förkvävd av jordens törnen. O, hur är du fallen av himmelen, du sköna morgonstjärna!
Jag var det törniga snåret.
Vid ordets rikedom all
mitt hjärta ville sej dela
åt Kristus och Belial.
De tunga, jordiska sorger
och världslig lustas brand
förkvävde gyllene axet
som knoppats i hjärtats land.
Men du har ännu ej tröttnat,
du trogne såningsman!
Du kommer än till det hjärta,
där du sådan otack fann.
Så ge mej nåd att behålla
din gåva, Herre god,
ta till mej ordet och bära
dess frukter i tålamod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar