måndag 1 oktober 2018

"Förlåt oss våra skulder." (Matt. 6:12)

Denna bön: "Förlåt oss våra skulder", är den nya människans hjärtearbete, varigenom alla övriga krafter i henne sätts i rörelse. Då hjärtat i kroppen stannar och inte mer driver blodet genom ådrorna, då är det slut med livet, då flyktar själen; likaså: då denna bön upphör, så att man inte mer suckar om förlåtelse, inte mer behöver komma till nådestolen, då är det slut med nådelivet, då flyr Guds Ande.

Vi vet ju att hela det andliga livet beror av två huvudsakliga nådeverk, som i korta ord kallas bättring och tro, eller å ena sidan syndens levande kännedom, som driver människan till bön både om förlåtelse och hjälp mot synden, och å andra sidan den nådens kännedom, varigenom människan kommer till nådestolen och begär och tar emot denna förlåtelse. Det är för denna allraviktigaste punkt i vårt andliga liv, som Herren lärde oss denna bön.

Vi vet, att om allt annat, som tjänar till liv och gudaktighet, finns hos en människa, men denna umgängelse vid nådestolen saknas, så är allt falskt och dött; såsom Herren Kristus ger tillkänna, då han säger till församlingens ängel i Efesus: "Jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek". "Den första kärleken" är trolovningskärleken, den nyss benådades kärlek för erhållen förlåtelse, varom Herren sade: "Den som mycket förlåtes, han älskar mycket." Detta är det första, denna bön vill lära oss.

Ty då Herren lärde sina barn i denna dagliga bön bedja: Förlåt oss våra skulder, märker jag därav allraförst, att hans barn ska vara sådana, som allt framgent känner behov av förlåtelse och alltså känner synder som bekymrar dem; ty inte kan han ha ämnat sin bön till ett tomt uttryck av något, som man inte mer bekymras över, alltså till skrymteri, utan sannerligen till uttryck för ett verkligt bekymmer. Gud förskräcke oss för det skrymteriet, att vi skulle fortsätta att be denna bön, under det vi inga bekymrande synder visste med oss! — Så finner vi då, att denna bön vittnar, att de rätta kristna ska ha en fortgående syndakänsla och ett fortgående behov av förvissning om syndernas förlåtelse. Detta var det första, vi här borde lära och allvarligt betänka.

Men det andra vi finner här är, att det inte lär bevisa något emot vår kristendom, att vi vet med oss bekymrande synder. Det finns några kristna, som med allt sitt ljus i evangelium och sitt flitiga bruk av detsamma är sällan rätt fria i sin ande, bara därigenom att de inte erhållit den kraft och befrielse från sina synder, som de anser att den rätta tron ska medföra. De vet väl, ty de ser det i hela Skriften, att de trogna också hat synd, att köttet strider emot anden o. s. v., men inte dessmindre, så snart några verkliga synder framträder hos dem själva, blir de förbryllade och förlorar sin frimodighet genom den tanken, att sådana inte skulle äga rum hos dem, om de vore rätta kristna; och därmed förråder de, att i deras innersta dock gömmer sej den föreställningen om de rätta kristna, att de är fria från verkliga synder. Sådana borde likväl, varje gång de ber denna bön, väckas ur sin förvillelse och besinna, att det måste ännu finnas verkliga synder hos de rätta kristna; ty inte behöver vi be om förlåtelse för några synder som inte verkligen finns hos oss. Nej, då Herren Kristus här lär sina bästa lärjungar en bön, som de och alla rätta kristna skulle dagligen bedja, och i denna bön lär dem säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem, som är oss skyldiga", då märker jag, att hans sanna barn ännu har verkliga synder att dras med; då märker jag, att han inte föreställt sig några barn, som skulle vara fria ifrån synder, utan tvärtom, att synden skulle ännu alltid bekymra dem.

Det tredje jag märker av att Herren lärde oss be denna bön, är, att han ärnade och ville verkligen förlåta oss synderna, att han beredde sej på ett beständigt förlåtande med sina barn. Tänk, när den trofaste Frälsaren själv sade: "Be alltså: Fader vår, förlåt oss våra skulder", då vill han ju sannerligen förlåta dem! Här har vi åter den väldiga tröst, som ligger i den omständigheten, att Herren lärt oss be om något särskilt. Då vet vi ju alltid, att åtminstone den saken, som han själv lärt oss begära, måste han vilja ge oss. Eller skulle vi föreställa oss, att den trofaste Herren och Frälsaren, som utgav sitt blod till syndernas förlåtelse, skulle, när han därjämte lagt orden i  vår mun, hur vi bör begära denna förlåtelse, likväl inte ge den, när vi kommer och gör just såsom han själv lärt oss och ber om det? Skulle han i denna allra allvarsammaste angelägenhet för våra själar så gäcka oss — han, som kommit av stor kärlek och givit ut sitt blod för oss?

Vem är det då, som likväl gör oss denna sak så oviss, som kväljer våra hjärtan med ett dunkel och en ovisshet om Guds nåd, varigenom vi nästan aldrig är rätt tillfreds med och förvissade om den? Ska vi inte märka att det är våra själars fiende, och därför börja att på Kristi trofasthet vara på det högsta förvissade om denna förlåtelse!

Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar