Med en hög och storartad framställning om skapelsens suckan efter förlossning vill aposteln här ge Guds barn en ytterligare grund för vissheten och storheten av deras tillkommande herrlighet, varom han förut talat.
Eftersom Gud i begynnelsen skapade allt vad som är på jorden till sina barns tjänst och glädje, och därmed till sitt herrliga namns lov och ära, men denna skapelse vid vårt syndafall fick sin del av förbannelsen, så att den nu inte uppfyller denna sin ursprungliga bestämmelse, i det den dels inte tjänar Guds barn så som den skulle ha tjänat dem, om synden inte kommit till, dels också till största delen tjänar Skaparens fiender och försmädare, ja, tjänar synden, eftersom den av de flesta människor missbrukas till synd; så är dock detta ett förtryck, en träldom, som skapelsen lider emot sin vilja eller utan sin skuld, men för dens skull som underkastat den sådan träldom. Detta missförhållande skall dock inte vara för alltid; skapelsen är underkastad förgänglighetens träldom "på en förhoppning" att också den en gång ska bli fri därifrån till Guds barns herrliga frihet.
Detta är den egentliga saken, som framställs här. Men liksom profeterna ofta talar om den förnuftslösa skapelsen såsom om förnuftiga varelser, då de t.ex. säga, att berg och högar fröjdas, att träd på marken klappar med händerna, att sol och måne, vilddjur och fiskar lovar Herren; så ser också apostelns andliga öga hela skapelsen i en lidande, en orolig längtan att komma till sitt mål; han hör skapelsen sucka och ängslas i väntan efter Guds barns och sin egen förlossning från den närvarande träldomen.
Och detta framställer aposteln till att styrka och uppmuntra alla kristna, för det första med den visshet, den borgen för vår herrlighets uppenbarelse, som ligger däri, att hela skapelsen först med Guds barns herrliga frihet ska komma till sin bestämmelse; ty de måste då visserligen ha ett annat och bättre liv att vänta, eftersom den närvarande världsordningen inte kan vara den rätta, eller den som Gud i begynnelsen åsyftade, utan vi har efter hans löfte att vänta nya himlar och en ny jord.
Och för det andra skulle de besinna storheten av den herrlighet, som då kommer att uppenbaras, när hela skapelsen ska förnyas och förherrligas till deras herrlighets uppenbarelse, när alla Guds skapade verk, de, som ska tillhöra den nya himmelen och den nya jorden, ska renas, förnyas och förskönas bara därför, att Guds barns herrlighet ska stå fram desto mer. Aposteln vill säga, att skapelsen, som för syndens skull blev underkastad vanskligheten genom Guds dom, ska återställas från sin närvarande förnedring, under vilken den suckar, och att den, enligt Guds löften om en förnyelse, väntar att tillika med Guds barn få del i befrielsen från förgänglighet och fördärv och att med dem kläs i den herrlighet och skönhet, i vilken den en gång ur Skaparens hand framträdde.
När endast en dotter i ett rikt hus skall stå brud, så blir hela huset renat, prytt och sirat för högtidligheten; alla gäster, ja, även tjänstefolket ska då bära sina högtidskläder. Skapelsen är det rika hus, i vilket Gud insatte människan till barn och arvinge. När Kristi brud ska gå in i sin brudgums herrlighet, när Guds barn ska avlägga den ringhet och det förakt, varunder de i tiden varit fördolda, och uppenbaras i deras sanna höghet och herrlighet, då skall också allt, som tillhört deras boning, förnyas, renas och prydas; varom Petrus säger, att elementen skola smälta av hetta, och jorden med de verk, som är därpå, ska avbrännas; men nya himlar och en ny jord väntar vi efter hans löfte, där rättfärdighet bor. De ting, som ska tillhöra den nya himmelen och den nya jorden, tillredda för Guds barn, ska befrias ifrån förbannelsen och återställas i det tillstånd av fullkomlighet, i vilket de var, då Gud i begynnelsen såg på allt, det Han hade gjort, och förklarade, att "det var allt ganska gott".
Grundtextens ord på "högliga åstundan" betecknar egentligen en väntan, däri man med uppräckt huvud skådar ut efter den väntade. Lutkeman ser därför här bilden tagen av en hop människor, som så innerligt längtar att få se sin älskade konung komma, att de med uppsträckt hals höjer sej över varandra för att se, om han ännu närmar sej. Så väntar också hela skapelsen med innerlig åstundan efter något. Och vad är då det, som den så innerligt efterlängtar? Aposteln säger: Guds barns uppenbarelse; den väntar efter, "att Guds barn ska uppenbaras". Här är Guds barn så fördolda dels under allehanda sin egen skröplighet, dels också under tidens vedermöda, kors och lidande, att de inte ens själva vet, vilka de är. Mycket mindre kan världen känna dem. Men en gång ska deras fördolda herrlighet framlysa; och därefter väntar hela skapelsen med innerlig åstundan.
Hör, skapelsen suckar, den suckar så tungt!
Vad kan väl den sucken betyda?
I stunder då allt i naturen är lugnt
och blommor ses markerna pryda,
den sucken mot höjden dock stiger.
Guds barn går ock höljda i ringhet och brist,
en kämpande, bidande skara.
Dock stundar förlossningens timme till sist,
då Gud skall i dem sig förklara
i härlighet, skönhet och ära.
Ja, pris vare Herren, det kommer en dag
då skapelsen suckar ej mera,
då allting skall fullkomligt ställas i lag,
då Gud skall i alla regera.
Välkommen den dagen må vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar