"Var tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om er genom Jesus Kristus." (1 Tess. 5:18)

Vilken människotanke kan räcka till, vilken tunga kan uttala allt, för vilket vi borde vara tacksamma, prisa och lova vår Gud! Hela jorden är full med hans ära. Allt vad ögat möter vittnar om Guds godhet och storhet och om hans kärlek till människan, då allt vad som är på jorden är skapat för oss. Och sedan tror och bekänner vi, att Han också utgivit sin ende Son för oss alla, för att vi skulle såsom en fri gåva ta emot det eviga livet, "det rike, som är berett åt oss allt ifrån världens begynnelse". Hur skulle inte våra hjärtan för allt detta vara ett enda evigt och oupphörligt lov och pris och tack! Sannerligen, vårt hela liv skulle inte vara något annat än lov, pris och tack. Allt det som är i mej, själ och sinnen, hjärta och tankar, ord och gärningar, allt skulle lova Herren. Är inte detta skäligt?

När nu detta inte sker, utan du tvärtom går alldeles kall och otacksam och kanske missnöjd och otålig för de allraminsta obehag, är det inte då rätt att du väl förtjänat, att Gud med evig vrede på ögonblicket kastar dej till helvetet? Ja, sådant ser och känner de trogna, så att de av hjärtat betygar, att de endast för denna synd alla dagar förtjänar helvetet. Men nu, de som inte bara är kallsinniga och försumliga i att prisa vår Gud, utan också rentav är missnöjda och otåliga med vad Han tilldelat dem, de ska akta sej väl, så att inte Herren verkligen ger dem efter förtjänst, när de inte är nöjda och tacksamma för det de har fått.

Otacksamheten är en så vederstygglig synd, både inför Gud och människor, att man sagt att en otacksam människa ska vara den tyngsta börda jorden bär. Otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor sinar ut för dej. Herren Gud kan ju inte rättvisare och lämpligare löna otacksamheten, än genom att ta ifrån dej det goda som du så ringa aktar. Därför bör vi i tid vakna över denna svåra synd, be Gud om förlåtelse och om nåd till bättring. Ty, såsom redan är sagt, så många och stora är dock Guds välgärningar emot oss, att hela vårt liv borde vara ett evigt och oupphörligt tack och lov. Utom det att tacksamheten är din heligaste plikt emot Gud, så skulle den också göra dej själv till en lyckligare människa, göra ditt sinne förnöjt, din bön varm och tröstefull.

Vi vill nu endast tala om detta sista. Vad är orsaken, att mången eljest allvarlig själ är så kall, död och nedslagen i sin bön, har så liten tröst och tillförsikt därvid under bekymrets stunder? Utan tvivel den, att man direkt börjar att be, utan att först ha tackat och lovat. "Jag undrade", säger en man, "när jag läste Luthers allvarsamma anmärkning över denna förvända ordning, att man börjar först be och inte först tackar och lovar; men jag har nu livligt erfarit, vilken förträfflig anmärkning det var." Luther talar över Ps. 18: 4: "Jag vill lova och åkalla Herren", och säger: "Man kan inte tro, vad Guds lov är för ett kraftigt medel vid tillstötande fara. Ty så snart du börjar lova Gud, blir det onda genast mildrat, det tröstliga modet växer, och därpå följer Guds åkallande med tillförsikt. Fördenskull har alla rätta Guds tjänare sett sej väl för, att de inte börjat på något annat sätt, eller i någon annan ordning sökt tröst och hjälp emot det onda, än denna vers lär oss: man ska inte först åkalla Herren, utan först lova Honom. Det finns människor, som jämrar sej inför Herren, men inte blir hörda. De ropar, men där är ingen hjälpare, till Herren, men Han svarar dem inte. Varför det? Eftersom de, då de ropade till Herren, inte lovade Honom, utan var harmsna på Honom; de har inte föreställt sej Herren, hur ljuvlig han är, utan endast tänkt på sin bittra erfarenhet. Men ingen blir befriad från det onda genom att han endast ser på sitt elände och förskräcks för detsamma, utan genom att han sluter sej till Herren och ser på hans godhet."

Det tycks dock vara ett svårföljt råd, att man i nödens stund ska börja med att lova Gud. Men detta är också något, som ska utmärka den renare tron och den äkta bruden, som håller brudgummen för mer än alla hans gåvor, som vördar och prisar Herren själv, inte bara när Han gör vad oss behagar, utan i all tid, för vad Han är i sej själv. Skökokärleken kan bara tacka för gåvor, men inte lova för Herrens egen förträfflighet. Dock blir det även för trogna en svår konst, att mitt i nödens och bekymrets mörker höja sej till Guds egen eviga godhet och trohet; men försök endast, när du är i detta mörker, och grip till Guds lov, försänk dej i Guds egenskaper och de stora prov därav, som du och alla heliga haft förut, så ska du snart erfara lättnad och omsider besanna Davids ord: "Att lova vår Gud är en kostlig sak; det lovet är ljuvligt och vackert".

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit,
tack för stunden som nu är.
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst,
tack för redan glömda tårar,

tack för friden i mitt bröst.