Denna bön fordrar helt och hållet ett gudälskande hjärta — ett hjärta, som egentligen bara ser på Guds välbehag. Den fordrar ett gott barns hjärta, som "ingen vilja har", utan vill bara faderns vilja och inte behöver något vidare skäl varför det och det ska ske, utan endast att det är faderns välbehag.
Tusentals kan älska något gott, ädelt, nyttigt, nödvändigt, men det är inte detsamma som att älska Guds vilja. För det är inte nog, att vi älska samma saker, som Gud älskar, utan vi ska älska själva Guds välbehag, utan avseende på saken som Han vill; således, älska Gud — och för hans behag älska vadhelst Han vill, även om det syns oss än så galet eller svårt, såsom när Abraham får befallning att offra sin Isak, "löftets son". Då kunde han omöjligt inse något skäl därtill, utan skulle endast för Guds vilja göra det.
Och nu fordrar den tredje bönen, att vi inte bara ska fördra en sådan Guds vilja, utan också älska den så att vi ber om den. Vi ska nämligen aldrig glömma, att bön — bön måste vara hjärtats sak, inte förståndets och icke påbudets verk, utan hjärtats eget begär och angelägenhet. Men när Guds vilja är den gamle Adams död och korsfästelse, och dessutom all människonatur vill vara fri och älskar sin egen vilja, så må man väl fråga: Hur kan någon människa få ett sådant hjärta, som så älskar Guds vilja, att man verkligen ber om den?
Ett sådant hjärta får man aldrig (om man än plågra sej till döds för det) på något annat sätt, än genom en ny födelse av Gud. Men då en själ har blivit väl utpinad av sin egen ondska och av lagens heliga krav och omsider såsom helt ovärdig överväldigas av den stora oförskyllda nåden, så att hon säger: o Jesus, det är för mycket — och hon får i hans blod all sin rening, i hans kärlek all sin salighet, då Guds kärlek sålunda är utgjuten i hennes hjärta — då blir henne också Guds välbehag dyrbarare än allt vad som kan tänkas och nämnas.
Då blir det hjärtats första fråga: "Vad får jag göra dej till behag, du oförliknelige Frälsare? O, att jag bara måtte göra Guds vilja!" Och då vet den själen inte vad som är gott och rätt, mer än vad den himmelske Fadern vill; och då vet den ingenting så ont som sitt eget hjärta, och säger med fullt allvar: "Döda, o Gud, min vilja! Jag kan inte själv döda den så som jag bör, men gör det du!" Och när själen så ber emot sej själv, då ber den om Guds vilja.
Således, när jag först är uttröttad av min egen viljas ondska och sedan så genomträngd dels av Guds storhet, att hans vilja är mej mer än hela min salighet, dels av hans kärlek och ljuvlighet, så att om bara hans vilja sker, är allting väl; då har jag ett sådant hjärta som verkligen älskar Guds vilja.
Här må nu var och en ge akt på sitt tillstånd. Vi har här åter ett stycke, som uppenbarar vårt hjärtas innersta. Vi erinrar åter, att bönen måste vara ett uttryck av människans egen omsorg, åstundan, angelägenhet. Inte ska vem som helst kunna bedja denna bön. Du, som detta läser, stanna dock en stund såsom inför Guds ansikte, inför de ögon som skådar hjärtans tankar och uppsåt. Hur är det med dej i detta stycke?
Du kan väl veta med dej själv, om du plägar umgås med sådana omsorger, suckar och böner: "Gud, visa mej din vilja! Hjälp mej att göra din vilja!" Det är ju omöjligt, att den Helige Ande kan bo i ett hjärta utan att uppväcka sådan omsorg därinne.
En kristen kan väl ofta så förströdd överfara bönen Ske din vilja, att han inte ens med tanken följde den; men ge akt på, vad som först och sist är hans hjärtebön, om det inte är just denna: "Gud, min Fader, min Frälsare, hjälp mej, hjälp mej, att jag må göra din vilja! Hjälp mej emot min gruvliga tröghet! Ge mej din Helige Andes drift och kraft att göra din vilja; och visa mej din väg, så att jag vandrar i din sanning!" -
Jo, detta är något alldeles utmärkande på ett hjärta, i vilket den Helige Ande bor. Det är just den ena stora hälften, av vad som skulle utmärka det nya förbundets barn, varom Herren säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta och skriva den i deras sinne." Guds lag är ju Guds vilja. Att nu Guds lag är skriven i hjärtat och sinnet, förnims bara därigenom att hjärtat älskar Guds vilja, att jag har ett sådant sinne som innerligen suckar: "O, att jag kunde hålla din lag av allt hjärta! O, att jag kunde göra Guds vilja!"
Vi säger inte att en kristen är en fullkomlig människa, o nej, det är mycket i hans inre liv och hans yttre leverne som är rätt skröpligt; han kan inte heller så vaka, bedja och strida emot sina oarter, som han borde och ville; det finns inget folk, som känner så mycken brist som just de trogna. Men märk likväl: Förstår han, att det och det är Guds vilja, då är detta genast hans levnadslag, då vill han också fullgöra det; och om nu köttet strider emot Anden, då uppkommer bön — se här, huru själva bedjandet av denna bön uppkommer i hjärtat — just genom köttets strid emot Anden uppkommer kamp och bön om Guds vilja. Det måste vi nödvändigt vidhålla, att en kristen har ett sådant hjärta och sinne.
Att bedja är att helt sej själv förglömma
i bönen "ske din vilja - inte min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar