tisdag 29 maj 2018

"Om vi säger oss ha sällskap med Honom och vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen." (1 Joh. 1:6)

Den stora fråga, varpå hela tyngden av detta ställe vilar, måste vara vad det vill säga att vandra i mörkret. I den frågan ska vi vara mycket försiktiga, så att vi inte själva uttyder den, utan finner Herrens egen mening, ordets egen förklaring, för att vi varken ska bedrövas i onödan eller falskeligen tröstas.

Gud ske lov! Det är allt i ordet förklarat! Kristus säger: "Var och en som gör illa hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska bli straffade." Märk! — "för att hans gärningar inte ska bli straffade." Då en människa skyr det straffande ordet, inte vill komma fram med sitt väsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sej undan och säger såsom Judas: "Inte är det jag", månne inte detta är att vandra i mörkret? Jämför nu härmed v. 8: "Säger vi att vi ingen synd har, då bedrar vi oss själva, och sanningen är inte i oss." Däremot (v.9): "Men om vi bekänner våra synder, Han är trofast."

Kort sagt: att säga sig ha sällskap med Gud och likväl vandra i mörkret, är att inte ha öppen sak med Gud, inte ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man inte vill låta synden gå under domen, inte vill inför Gud bekänna och ge upp den för att få den både förlåten och dödad, utan då man vill förbli ostörd med sin synd och drar över sej ett täcke av ursäkter och skrymteri för att få ha synden i fred, ostraffad och oborttagen.

Den egentliga grunden till detta vandrande i mörkret är en sovande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin vilja och sitt råd om vår salighet, säger oss både om hjärtats nyfödelse och levernets helgelse, och vi likväl kan leva fram i ett tillstånd, som inte överensstämmer med detta ord, då ser vi, att väsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lever mycket fromt utvärtes, vida skilda ifrån världen genom andaktsövningar, någon kristlig verksamhet och vackra ord och gärningar, men vandrar ändå i mörkret, ty de lever inte inför nådastolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till vår Herre Jesus Kristus", de vet inte av någon födelse av Anden. Dessa föraktar ordet om hjärtats inre förhållande och gäckar alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon ser det, Han märker det väl, och Han låter inte gäcka sej.

Du som inte vet med dej något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, varmed du kämpat inför nådastolen och äntligen genom Herrens ljuvliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och därigenom ett nytt liv i hjärtat — nej, utan du vet bara, att du själv började en ny väg, då du insåg dess nödvändighet, började med andaktsövningar, böner och goda gärningar, och har så fortsatt, utan att någonsin nedsjunka i en övermäktig och överflödande synd; inte heller att nåden, mitt i din förlägenhet, "överflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst har hållit jämna steg med varandra — nämligen så, att din tröst har grundat sej på din förbättring — och därmed går du framåt och hoppas ändå ett gott slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du vet, att Skriften lär en helt annan väg, genom vår synds och Guds nåds överflödande, denna nya födelsens trånga port; och du vet, att Kristus uttryckligen sade: "Utan att en blir född — född på nytt, kan en inte se Guds rike." Men du fruktar inte, du hoppas, att du ändå ska se Guds rike.

Du hör några troende ur en egen livlig erfarenhet tala om nya födelsens verk i hjärtat, om syndanöd, om tro och vittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — varav du kan med ögonen se, att det är en stor verklighet — men då är du stum, så länge det ämnet varar, tills man kommer till gärningar, verksamhet och yttre förhållanden, där är du hemma — blott inte i de inre förhållanden av bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå väl med dej, att du skall få se Guds rike! Du ser väl, vad Herren säger därom, men det vill du inte förstå, inte efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre vandra i mörkret och inte vilja komma fram i ljuset.

Men mångfaldiga är djävulens verk till vår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som verkligen har erfarit och med en mängd riktiga ord kan beskriva mycket av detta inre, sin väckelse och sin troständning, sitt klara vittnesbörd m. m. och förstår att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och inte dessmindre nu vandrar i mörkret, vilket bevisar sej därmed, att de med fritt mod övar mörkrets gärningar och inte vill låta förmena sej synden, inte låter straffa sej, utan ursäkta och försvara sitt väsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, vilka vandrar i mörkret, då han tar exempel av hat och säger: "den som säger sej vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och vandrar i mörkret och vet inte, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."

Den som ej sin broder älskar
vandrar kvar i mörkret än
och går främmande för honom
som är själva kärleken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar