lördag 10 mars 2018

"Vi gick alla i villfarelse såsom får; var och en såg på sin väg. Men Herren kastade allas våra synder på honom." (Jes. 53:6)

Vad som här åsyftas, vad det här egentligen är frågan om, i vilket avseende vi gick i villfarelse och såg var och en på sin väg, det märker jag av det som Gud då gjorde till bot för detta irrande, nämligen: men Herren kastade allas våra synder på honom. Jag märker då att det var i fråga om synden och vår frälsning, det var i fråga om vägen till himmelen.

Nu, betänk då vad Herrens Ande här anmärker såsom vår stora huvudvillfarelse i den frågan, nämligen: Var och en såg på sin väg. Var och en ser på något eget görande.

Den ene tänker: Om jag bara kunde vara rätt allvarlig i min gudaktighet, rätteligen älska och frukta Gud, skulle jag hoppas nåd. Men detta är att gå i villfarelse säger här profeten. Det förslår inte; du är för mycket fördärvad, du är alldeles förtappad med allt vad du gör.

Den andre tänker: Om jag bara kunde rätt bittert känna och ångra min synd, rätt allvarligt vaka och strida emot den, så skulle jag hoppas på nåd; men det är att "gå i villfarelse", säger profeten; det är allt förgäves vad än du gör, det fordras en helt annan man.

Men vill du veta vad som gäller, så hör: Herren kastade allas våra synder på Honom. - endast detta gäller. Herren såg med barmhärtighet på vårt ömkliga strävande i syndens dy, och han varkunnade sej och gav oss en man som skulle bära allas våra synder: Honom, som av ingen synd visste, har han för oss gjort till synd.

Hela världens alla synder blev genom den stora tillräknelselagen "kastade" på en enda man. Herren avdömde att allas våra synder skulle vara hans, så att han skulle betala och plikta för dem. Våra synder är inte mer våra, utan hans. Och för att vi skulle vara desto tryggare, säger profeten att det inte är vi som lagt våra synder på honom, utan Herren — Herren kastade. Det är Herrens egen gärning och välbehag, och han måste väl mena och vara nöjd med vad han själv gjort!

Såsom Johannes därför säger: Se Guds Lamm, som borttager världens synd. Märk: Guds Lamm! d. ä. det Lamm, som Gud har bestämt till vår försoning, det enda, som Gud vill ha för våra synder. Därför säger också Jesus, att Fadern älskade honom fördenskull, att han utgav sitt liv.

Vad kan då vara tryggare? Gud måste väl vara nöjd med sin egen vilja!

Märk det, du arma, syndiga, förtorkade och betryckta själ, att det är Guds egen gärning, som frälsar dej, det är Fadern själv som givit denna försoning. Vad är det då för en Gud, som kan anklaga dej för din synd? Ty Gud i himmelen, som är din Herre, och för vilken du så högeligen fruktar, han har själv lagt din synd inte på dej, utan på Kristus, till hjälp emot alla lagens hotelser.

Skulle nu inte den som har ett ont samvete ha del i denna försoning, ha här sin frälsning och tröst, vem ska då ha det? Ty en försoning kan ju inte vara given för några rättfärdiga, utan endast för straffskyldiga.

O, den eviga, obegripliga kärleken! Syndare som har ett ont samvete ska nu få ha frid! Tack och pris, o Gud!

Kan du endast tro detta, vilket ju är den stora huvudläran i allt Guds ord, räkna sedan över, hur mycket du väger emot denna försoning, hur mycket allt ditt förskräckliga fördärv, din ondska och dödhet väger emot Guds egen Sons död! Märker du inte, att alla människor är ett intet mot Guds Son?

Ja, då Herren liknat sej vid en god herde och sagt att han ger sitt liv för fåren, så led dej vid denna bild till någon besinning. Föreställ dej, att ett får kunde ha moralisk skuld och hade med sin ondska ådragit sej en dödsdom, men att detta får hade en så besynnerligt öm herde, att denne ville ge sitt liv för det arma fåret — tänk, en människa gåve sitt liv för ett fårs försonande — tycker du inte att detta vore en övermåttan dyr försoning för ett får? Tycker du inte att det fåret vore tillräckligt väl försonat?

Men är inte Guds evige Sons död för människorna en lika stor, ja, en ännu omätligt större försoning för oss? Tycker du inte att du försvinner i den omätliga storheten av denna försoning? Ja att alla dina synder, så svåra de än är i sej själva, likväl här blir till intet? Och just detta var Faderns mening och vilja, att våra synder skulle sålunda bli till intet, "för att vi skulle ha frid".

Kan du alltså blott och allenast i Kristus ha din frid, då har du rätteligen förstått honom, då har du fattat evinnerligt liv — och med dina många uselheter ska väl denne gode Herden sedan finna råd. Det är han som ska sörja även för dessa. Du är bara ett eländigt får inför honom. Han vill själv göra allting; fåret ska endast höra herderösten. Endast hör, så får er själ leva. Gud föröke oss tron!

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Pris vare dig, o Jesus!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar