torsdag 8 mars 2018

"Så vart också en träta emellan dem, vem som skulle synas vara ypperst." (Luk. 22:24).

Här får vi med ögonen skåda hur Kristus handlar med några lärjungar som på ett mycket ovärdigt sätt försyndat sej. Det var ju högst ovärdigt att "träta om, vem som är ypperst". Bara en tanke i sådan riktning är ju en ful synd; men här utbryter den också i gärning, i en träta därom.

Var sådant tillbörligt för Jesu lärjungar? Ska kristna göra något sådant? Gud bevare oss!

Men vad gör nu Herren? Är han nöjd med deras träta? Gud bevare oss för en sådan tanke! Nej, Herren straffar dem. Han säger: "Världsliga konungar regerar, och de som har makten kallas nådiga herrar; men ni inte så; utan den som är störst bland ear ska vara såsom den yngste; och den som är ypperst vare såsom en tjänare." Och för att ännu mer förkrossa dem förehåller han dem sitt eget exempel och säger: "Vilkendera är större, den som sitter eller den som tjänar? Är det inte den som sitter? Men jag är mitt ibland er såsom den som tjänar."

Nu, han är alltså vred på dem? Det hade de väl förtjänt; men se hur denne Herren har det i sitt hjärta! Vad tycks oss? Mitt i det allvarsamma strafftalet för deras otillbörliga synd, börjar han tala om deras äresäten i himmelen, hur de skulle sitta med honom i hans rike på troner och döma de tolv Israels släkter.

O, vad ser jag? Vad hör jag? Du milde Frälsare, jag menade att vi skulle för så ovärdiga synder förlora din kärlek och vår barnarätt, eller att vi åtminstone för någon stund eller dag skulle vara uteslutna från din nåd. Men nej, här ser jag annat. Mitt i bestraffningen talar han dock om deras platser i himmelen. Nåden, barnaskapet — det var en särskild sak, som inte kunde rubbas; den stod på en annan och fastare grund än så. Att de var Guds barn och skulle i evighet vara med Kristus i himmelen, det var en avgjord sak, som inte berodde på deras arma, ostadiga fromhet. Straffa dem, rätta och förmana dem, det ville Kristus; men detta var också allt vad han ville.

Se, så är Kristus sinnad, den käre, milde, trogne Frälsaren! Djävulen åter, han sätter udden mot själva livet, han vill rakt fördöma oss när vi syndat; men Kristus inte så.

Vad ska vi nu lära av allt detta? Ska vi av detta lära, att det inte är farligt att synda emot Gud; att då Kristus visar en så stor och beständig nåd vid dessa sina lärjungars synder, kan också vi nu gärna träta om vem som är ypperst, och dylikt? Ja, så säger somliga att lärdomen ska bli, då de exempel anförs som vi nu anfört. Men sådana "försmädare" är redan uttryckligt tecknade av Herrens Ande (Rom. 3:8), och aposteln tillägger, att "deras fördömelse är helt rätt".

Evangelisterna har sannerligen inte upptecknat dessa exempel på lärjungarnas svaghet och Kristi nåd för att de skulle förbigås och förtigas, utan tvärtom att de skulle betraktas — och inte såsom exempel på några otrognas synder, utan på de trognas svagheter. Ty vi måste dock låta Kristi dom gälla, då han just till dessa lärjungar före sin död säger: ni är grenar i mej; jag i dem och de i mej; nu är ni rena, o.s.v. Att dessa lärjungar fick en hel annan kraft på den stora pingstdagen, det gjorde dem inte till kristna och Jesu vänner, utan till apostlar, vilka nu "bekläddes med en sådan kraft av höjden", som ingen efter dem haft, fast de inte ens därefter var felfria.

Det är högst nödvändigt, om du vill behålla evangelii sanning ren, att inte tro att nåden beror av olika grader i fromhet och kraft; ty då har du redan felat i själva tron. Om vi anser nåden bero av vår helgelse, då har vi genast en annan grund för tron än "den som är lagd". Men om nåden inte beror av helgelsegraderna, då är det rätt vad evangelisterna gjort, att de framställt de svagaste lärjungars benådning till exempel på Kristi kärlek.

Så torde du förstå vad vi ska lära av dessa exempel, nämligen inte att synden ingenting betyder, inte att vi böra efterfölja lärjungarnas svagheter, inte ens att var och en är en kristen som liknar dem i dessa svagheter, utan att Kristi nåd är så stor och orubblig vid sina vänners skröpligheter som du här ser. Du ska lära allvaret av Kristi försoning och syndernas förlåtelse till styrka för din arma tro; och då ska den stärkta tron medföra förökad kärlek och kraft till allt gott; du ska erfara att Kristi kärlek tvingar oss, så framt du är en levande lem i honom.

Får du åter en motsatt verkan härav, så att du nu vill synda fritt, eftersom nåden är så stor, då är detta ett tecken på att du är död. Detta tecken är så säkert som att den i stammen levande grenen på ett fruktträd genom solens värme bara får desto ymnigare saft och frukter, då däremot den gren vars löv förtorkar genom samma sol med rätta må anses sakna en levande förening med stammen.

Ser jag på mej, då måste jag förskräckas,
jag utan dej är ett förlorat får.
Ser jag på dej, då börjar hoppet väckas,
för efter det förlorade du går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar