fredag 2 februari 2018

"Var glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen." (Rom. 12:2)

Detta är en frukt av salighetens hopp. Hoppet om en evig glädje bör göra oss tåliga vid all tidens bedrövelse. Denna är snart slutad; den är inte evig; gläds, att du genom Kristus är frälst från den eviga bedrövelsen — och tvärtom går emot den eviga glädjen. Ja, är du en kristen, bör du väl besinna detta!

Men dessutom är här så en förmaning: "Var tålig i all bedrövelse", vedermöda, lidande — och en förmaning visar oss på vår plikt inför Herren. Vi bör då för Herrens skull vara tåliga i bedrövelsen — och det så mycket mer, som det är Herren Gud, vår himmelske Fader, som tillsänder oss varje lidande. Tror du det, ska detta förhållande kraftigt stilla din otålighet, om du är bland dem som har Gud kär.

Tror du Herrens Kristi egna ord att också alla våra huvudhår är räknade? Och åter säger han: inte ett hår ska falla av ert huvud, min Faders vilja förutan. Tror du att även allt det lidande djävulen och andra människor tillfogar dej är av Gud på det noggrannaste avmätt? Sådant lär Skriften uttryckligt.

Se, med vilken noggrannhet Herren Gud utstakade, hur långt satan skulle få gå vid Jobs plågande. Och då nu araberna hade dräpt Jobs drängar, kaldeerna tagit hans kameler, och stormen kastat huset över hans söner, såg Job i allt detta endast Herren — han sa: "Herren gav, och Herren tog, välsignat vare Herrens namn." Och när den elaka människan Simei bannade David, som nu flydde undan sin son Absalom, sa den bedrövade konungen till sin trogne Abisai: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David. Vem kan då säga: varför gör du så?" Så säger också Jeremias: "Vem törs då säga, att sådant sker utan Herrens befallning?" Och så säger Herren "Jag, som gör ljuset och skapar mörkret. Jag, som ger frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."

På vem ska vi då i otålighet klaga och knota? Vem är du som vill träta med Gud? "Har du givit Honom något, som ska bli dej betalat?" Är Herren för hård emot dej, vad är då din förtjänst, din fordran? Om Herren vill gå till rätta med oss, kunde vi inte svara Honom ett mot tusen. Om Herren ville handla med oss efter våra synder och vedergälla oss efter våra missgärningar, skulle vi vara i pinorummet och inte ha en droppe vatten.

Man bör också tänka och säga så: Oräkneliga människor lider mycket mer än jag, varför skulle jag ha lidandet så ringa, då jag dels förtjänt endast Guds vrede, dels också ännu, såsom troende, hoppas en evig glädje? O, Gud, förlåt oss då all otålighet! Gud, förlåt oss och hjälp oss att hädanefter vara "tåliga i bedrövelsen"!

Men utom det att vi inte hade något att klaga på, om Herren än handlade med oss efter våra synder, kommer härtill, att Han aldrig så handlar med oss, då vi nu genom tron på Sonen är i hans nåd, utan att allt, det vi lider, är endast av hans högsta trohet och huldhet oss tillskickat. O, det ska komma en dag, då vi i det eviga ljuset skola se hemligheten av alla Guds underliga skickelser med oss — då vi ska se, att i vår bedrövelses kalk inte varit en enda droppe mer, än vad som till vårt sanna och eviga väl behövdes; då vi ska se, att det bittraste vi erfarit har varit oss tillsänt för vår högre uppfostran, eller för vår eviga glädjes och herrlighets förhöjande, med flera Guds visa ändamål.

Ja, vem vågar försäkra: Herre, jag ska nog ändå intaga himmelen, även om du inte låter så mycket bittert komma över mej; jag dödar nog ändå mitt kött, detta bittra förutan. Nej, då vi känner vår stora tröghet, otrohet och klemighet mot köttet, ber vi ju ofta att Herren själv måtte döda det hos oss; men hur kan Han göra sådant, utan att sända oss lidande? Vi beer ofta, att Han ska bruka vad sätt Han finner bäst, bara han utför sitt verk i oss: vinna vårt hjärta, föröka vår tro, vår bön, vårt allvar och helga vårt hela väsende; men då Herren vill höra en sådan bön, måste Han använda många bittra medel därtill — och då klagar vi och kvider, såsom vore detta nu något ont, och besinnar inte att vi själva har bedit Honom härom.

Och kort sagt: då vi en gång får ögon att se hur Gud med vårt lidande befrämjar sitt namns ära och vår välfärd, hur Han med korset kommer vår villiga men svaga ande till hjälp emot köttet, ja, då vi någon gång riktigt får erfara sanningen av de orden, att "den rättfärdige varder med plats salig"; då ska vi inte blott gärna vara tåliga i bedrövelsen, utan också vara tacksamma för den och säga med Hiskia: "Jag vill i alla mina livsdagar tacka för denna min själs bedrövelse."

Tack för kors och tack för plåga,
tack för himmelsk salighet,
tack för stridens klara låga,
tack för allt i evighet!

1 kommentar:

  1. Det här borde verkligen samtalas kring! I vilken mening är varje lidande - och då måste vi väl också räkna krig, våldtäkter, barnmisshandel o.s.v. - "tillsänt av Gud" och "på det nogaste avmätt"? Och i vilken mening är detta tänkesätt rena snurren, som vi inte alls bör tro och mena? Det här måste verkligen samtalas kring, ad majorem Dei gloriam.

    Jag har i denna upplaga ersatt hänvisningen till apokryfiska Syrak 2:4 med Rom. 12:2, som ju uttryckligen nämner hoppet som utgångspunkt och som verkar mer följdriktig med tanke på att gårdagens betraktelse utgick från Rom. 12:1.

    SvaraRadera