onsdag 14 februari 2018

"Om möjligt är, så mycket som på er beror, håll frid med alla människor." (Rom. 12:18)

Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi inte måste för sanningens skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl, strida mot människor.

För att vi skulle ge efter i trons saker och låta sanningen, Kristi ära och själars väl uppoffras, för att ha frid och vänskap med alla människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.

En sådan inskränkning i förmaningen har aposteln också antytt med de första orden: "Om möjligt är." Det ska alltså inte alltid vara möjligt att hålla frid med alla människor, om vi är trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar, tar de till strid".

Hela världen strider mot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, ska jag nödvändigt råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande förklarade med de orden: "Menar ni att jag är kommen för att sända frid på jorden? Nej, säger jag er, utan förvisso tvedräkt. Ty härefter ska fem vara skiljaktiga i ett hus, tre emot två, och två emot tre. Fadern ska vara emot sonen, och sonen mot fadern; modern mot dottern, och dottern mot modern; svärmodern mot sin sonhustru, och sonhustrun mot sin svärmoder." Därför sa Han åter: "Ve er, då alla människor lovar er."

Här uppenbarar sej alltså falskheten av deras kristendom, vilka så ställer sej efter alla människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid, ja, vilka klandrar de trognas nit och menar, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må sådana bara betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var "mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig kunde ha frid och vänskap med de otrogna.

Visserligen kan också de kristna fela i vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot sanningen. Nej, ni trolösa, "vet ni inte, att världens vänskap är Guds ovänskap?" Här ser vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.

Men aposteln säger vidare: "Så mycket som beror på er, håll frid med alla människor." Är det verkligen för Kristi skull och till följd av världens fiendskap mot sanningen ni kommer i strid, så låt inte det bekymra eder. Se bara till, o kristen, att inte hos dej är någon köttslig orsak till striden, t.ex. någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.

Men att finna något sådant hos sej själv är en ganska svår konst, beroende på egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sej själv och skjuta skulden på andra. Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt ger akt på hur det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kommer i strid genom sådant tal, som inte är frampressat av kärlekens oro för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal som mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig grund hos dej själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt, är inte nog till bevis, att du drivs av kärlek; men om du även brukar be för dem du talar med, och brukar rädas för din egen oskicklighet, det vittnar om att du drivs av en helig bevekelse.

Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många människor är olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor, bara på grund av ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den som vill älska livet och se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det som är ont, och sina läppar, så att de inget bedrägeri talar — söke efter friden och fare efter den."

Men om vi också är än så fridsamma, fogliga och vänliga, ska det ändå inte vara oss möjligt att alltid ha frid med människor. Och inte bara av fiendskap mot Kristus, utan även för många jordiska ting, ska ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som på er beror, håll frid med alla människor.

Således, om än andra människor angriper dej, din egendom, din person, ditt rykte, må du själv dock inte strida eller ge anledning till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som alltid sörjer för eländiga och undergivna. Därom sade också Herren Kristus: "Saliga är de fridsamma, ty de ska besitta jorden."

Den som alltid själv vill strida för sin rätt måste mycket lida och mycket förlora. Lyckliga de kristna, som så tror på sin himmelske Faders försorg, att de överlämnar åt honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mej själv, och då går det alltid illa. Men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den hans, då ska han försvara den, och då gör han det alltid på bästa sätt.

Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar