fredag 16 februari 2018

"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu levaer, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar