söndag 18 februari 2018

"Gud har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." (Ef. 1:4)

Se här det oförgängliga, stora, som inte rubbas genom några stormar och växlingar i tiden! Det som var av begynnelsen — det är det eviga och oföränderliga!

Ack, kunde vi bara svepa in våra hjärtan i detta, vilken fast borg mot alla stormar och pilar, vilken hög och orubblig frid och glädje! Hur ödsligt, hur glädjefattigt, ja, bedrövligt måste inte detta livet bli för en kristen, om han inte beständigt har dessa stora, eviga tingen för sitt öga!

Då nu aposteln säger, att vi i Kristus är utvalda, förrän denna världens grund blev lagd, vill han därmed påminna oss om det eviga, fasta och orubbliga i Guds nåd emot oss genom Kristus. Han vill säga: Det som jag nu förkunnar er är inte någon ny, främmande eller oviss sak, utan den urgamla, den är äldre än himmel och jord. Ty förrän världen ännu var grundad, hade Gud i ende Sonen utvalt oss och beslutat att i tidens fullbordan sända Honom till oss att uppenbaras i vår natur, att bli vårt liv och vårt ljus.

Ingenting är så oföränderligt som Guds evighetsråd. Vad Gud "efter sin egen viljas goda behag" har beslutat, kan aldrig i evighet förändras. "Hans gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem". Inte heller kan någon annan makt omintetgöra eller förhindra det som Gud har beslutat. Han som skapat millioner världar och med sitt allmaktsord föreskrivit dem deras oföränderliga banor, skulle han låta sitt eviga uppsåt rubbas eller förhindras? Fastän hans motståndare, djävulen, förde människan i synd och död, skulle han därför låta henne, utan hopp och räddningsmedel, evigt förbli i döden? Nej, livet, som var när Fadern, måste uppenbaras i köttet och bli människornas ljus, frälsning och hopp — såsom han hade utvalt oss i honom, förrän världens grund var lagd.

Vi ska därför aldrig glömma Guds evighetsråd om människan och "hans uppsåts fasthet", som med all sin rikedom på tröst och salighet alltid står kvar, vad än som händer oss, och vad vi än ser och känner hos oss själva.

Gud har dock skapat människan till sin avbild, sitt barn och sin arvinge och, förrän världens grund lades, lagt grunden för vår frälsning, "utvalt oss i Kristus", d.ä. i sitt eviga råd fastställt att genom honom bota syndafallet, göra honom till vår andre Adam, vår medlare och salighetshövding, för att var och en, som i sin nöd vänder sej till Honom, med tron omfattar honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Då han hade beslutat detta, skapade Han människan till sitt barn och sitt rikes arvinge, fastän han mycket väl förutsåg syndafallet och all den synd och det elände, som detta skulle breda ut över människosläktet. Han  visste väl, hur det skulle botas. Hans viljas råd skulle inte bli om intet.

Han tillredde också därför redan av begynnelsen himmelens boningar för människan; såsom Kristus säger sej på yttersta dagen skola inbjuda sina trogna: "Kom, ni min Faders välsignade, och besitt det riket, som är er tillrett alltifrån världens begynnelse." Han tillredde därför även hennes boning under prövotiden med all kunglig rikedom och prakt — allt gjorde han för människan — byggde, planterade och prydde åt henne på jorden och uppfyllde denna med allt, vad för hennes behov eller förnöjelse fordrades, och sade: "Allt detta har jag givit er! Råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som krälar på jorden."

Att betrakta denna Guds ursprungliga avsikt med människan, kan ofta med en väldig tröst och glädje styrka ett bedrövat hjärta. Hur har inte det i djup bedrövelse hugsvalat mången kristen, då det blott blivit honom av Anden givet att tänka: "Du är ju dock ännu en människa! Gud har ju dock i sitt hjärta några stora, eviga nådestankar för människan. Han har ju om henne ett oföränderligt råd och ett synnerligt fadershjärta. Han är därjämte en allsmäktig Skapare! Jag kan då aldrig sjunka så djupt, att han inte ännu kan upphöja mej och — sin herrliga nåd till lov — göra något kostligt av mej! Då våra första föräldrar så ovärdigt bröt hans skäliga bud — de, som likväl hade alla behövliga krafter att hålla det — med vilken hjärtlig huldhet förbarmade han sej inte ändå över de fallna barnen, uppsökte och tröstade dem! Och då han givit oss sin ende älskade Son till vår broder och Frälsare, då måste han inte vara så liknöjd om människan! Nej, då måste han ha någon djupare faderskänsla för henne. Vem vet, hur mycket gott en så stor Fader ännu kan göra mej?"

Sådana betraktelser över det, som var av begynnelsen, kunna rikligen glädja och fröjda oss, när vi får nåd att djupare betänka det.

Min arma själ, är du ej glader?
Du känner ej hans trofasthet.
Vem vet hur mycket gott vår Fader
kan giva oss ännu? Vem vet?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar