tisdag 23 januari 2018

"Du ska inte missbruka Herrens, din Guds, namn." (2 Mos. 20:7)

Går vi till den frågan, hur Guds namn missbrukas ibland oss, då kommer vi in i en betraktelse som är full av märkliga förhållanden, ja, så märkliga, att man kan börja ropa både av förundran och förskräckelse.

Vi vill här endast betrakta det allmännaste, rent tanklösa missbruket av Guds namn, eller att man med lättsinnighet för Guds namn på tungan. Man menar ingenting ont med det, man vet knappt varför man gör det, att man använder de stora, heliga namnen: Gud, Jesus Kristus, antingen till fullkomligt meningslösa fyllnadsord i sitt tal eller också till uttryck av allehanda tillfälliga känslor eller sinnesrörelser.

Det är knappt någon av världens alla synder som uppenbarar så märkvärdiga förhållanden som denna, när man betraktar hur allsintet denna synd är aktad såsom synd, och vad den genom sin egen art uppenbarar dels om en människas sinne, dels också om satans djuphet och makt och hans regering över världens barn.

Det finnes inget bud inom hela Guds lag, som världens barn håller så för intet som det andra budet, ingen synd som är dem så fjäderlätt och oviktig som Guds namns missbruk; så att om någon talar om den synden såsom om en svår synd anses han nästan såsom mindre vetande. Men Herren Gud har förvisso andra tankar, då Han inte bara satt detta bud näst efter det första, utan också fästade vid detta sitt andra bud den förskräckliga hotelsen: Herren ska inte låta den bliva ostraffad som missbrukar hans namn.

Tänk dock allvarligt på detta förhållande, att en människa kan ha till sin vana att på detta lättsinniga sätt, utan någon mening, föra Guds namn på tungan. Vad uppenbarar sådant om den människans sinne? Det är ju en gruvlig sak, och var och en inser att det uppenbarar inget mindre än ett ogudaktigt sinne — inte bara ett syndigt väsende, nej, något mycket förskräckligare, rentav förakt för Gud, rentav den herrskande ogudaktighet som hör till helvetet.

De allra gruvligaste syndafall kan inte bevisa så mycket om ett ogudaktigt sinne, som endast den vanan att med lättsinnighet föra Guds namn på tungan, - ja, då det gruvligaste syndafall aldrig ensamt, eller i sej själv betraktat, utgör ett tillräckligt bevis på att sinnet var ogudaktigt, är däremot nämnda vana ensam ett bestämt bevis därpå. Vi säger inte att den motsatta vanan, nämligen att aldrig missbruka Guds namn, bevisar att sinnet är gudfruktigt; ty den fromma vanan kan också bero bara på uppfostran, eller någon annan lagisk eller mänsklig bevekelse; men däremot är alltid en fritt övad synd och föraktet för ett Guds bud ett bestämt bevis på ogudaktighet.

Genom det andra budet uppenbaras vidare hur den naturliga människans fromhet är beskaffad: Gud betyder inget. Hans ord och namn är såsom ett lätt väder; därför är det andra budet så oviktigt. Men t.ex. det fjärde budet, det är viktigt, ty vi vill gärna bli hedrade av barn och tjänare. Det femte budet är viktigt; ty att dräpa eller bli dräpen är något förskräckligt; sjätte, sjunde och åttonde buden har också sin vikt av likartade orsaker. Men Gud, Guds namn, Guds välbehag eller förbud — vad betyder det?

Sådan är världens fromhet. Den gamle ormen, som förför hela världen, han vet dock hur viktigt det är för hans rike, att hela världen med lättsinnighet för Guds namn på tungan; ty ett kraftigare medel kunde han inte uppfinna till att förslöa Herrens vapen och försoffa människors sinnen. Bara människorna blir väl vana vid att missbruka Guds namn och dagligen höra det missbrukas, så ska samma heliga namn och ord sedan inte mycket röra deras sinnen.

Utan tvivel är denna djupa plan orsaken, varför hela massan av dem, som annars inte bekänner Gud och hans ord, är så flitig att missbruka Guds namn; annars kan man knappt begripa orsaken till det. Ty vi erinrar oss att till andra synder har människan i köttet sina naturliga frestelser, såsom till vrede, till vällust, stöld och orättfärdighet; men vilka är de naturliga anledningarna till Guds namns missbruk? Vilka köttets lustar tillfredsställs väl genom det?

Vad kan då orsaken vara, att världen ändå är så flitig att däri trotsa Guds bud och hotelse? Tänk på detta förhållande. Jo, detta finner han som heter "världens furste"; han har sin djupa plan och uträkning därmed.

Måtte då alla kristna som ser denna satans djuphet med synnerligt nit om detta bud varna, förmana och bestraffa, var de kan, för denna så förhärdande syndaövning! Och måtte alla föräldrar och barnalärare med sträng uppmärksamhet vaka över sina barn i detta avseende och genast så förskräcka dem för Guds namns missbruk som för djävulen och helvetet.

Din Herre Gud i himlen skall du tjäna,
du kropp och själ skall honom anbefalla.
Hans helga namn du prisa skall allena,
och det allena varje dag åkalla.

Guds namn är heligt, härligt och förskräckligt,
dess majestät uppfyller hela världen.
Det kan du aldrig frukta här tillräckligt,
det får ej brukas till en lek för flärden.

Som Faderns pris utav din mun må höras,
skall Sonens Jesu namn av dig upphöjas,
i vilken alla släkten saliggöras,


för vilket alla knän en dag skall böjas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar