Här möter aposteln det stora huvudbekymret hos Guds barn, nämligen om förblivandet i Kristi kärlek. Aposteln har förut i kapitlet tröstat oss för bekymret om den närvarande nåden mot samvetets anklagelser och fruktan för Guds vrede. Nu vänder han sej mot bekymret för de många farorna för det andliga livet och vill förvissa oss, att ingenting som någonsin kan möta oss under vandringen ska vara mäktigt att skilja oss ifrån Kristi kärlek.
Och liksom förut, så framställer han ock här sin tröst i den triumferande tonen av en fråga. Han säger: Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?
Själva frågan uttrycker visserligen en stark tro och frimodighet hos aposteln; men bara det att fråga väcks därom, huruvida vi kan bli skilda från Kristi kärlek, och att ett utförligt tröstrikt svar här ges oss, bevisar att ett sådant bekymmer plägar oroa de trogna, och att de behöver denna tröst — så visst vi inte bör tänka, att aposteln skrivit något endast för att tillkännage sin egen frimodighet, utan någon avsikt att därmed trösta några, som behövde sådan tröst.
Nej, det är rentav ett allmänt bekymmer hos alla sant trogna, ja, ett utmärkande tecken på den sanna nåden i hjärtat, att de bekymras om förblivandet i Kristi kärlek, att de inte nöjer sej med att för närvarande ha tröst och vara i Guds nåd, utan också tänka på förblivandet däri intill änden. Det är ett gott tecken, att du så levande känner din svaghet och ostadighet, samt hindrens och fiendernas makt, att du fruktar för att berövas din dyra skatt — även om det är en svaghet i din tro, att du inte har en motsvarande tröst i Guds trofasthet och makt. Men själva fruktan är ett gott tecken; ty den utmärker inte bara att du känner din svaghet och fiendernas makt, utan också att själva gåvan blivit dej dyr och oumbärlig. För sådan är ju alltid hjärtats natur, att i samma mån något är oss dyrt och omistligt, känner vi farhågor och fruktan att förlora det.
Har jag en mycket liten skatt att förvara, då känner jag inte mycket fruktan för tjuvar; men är skatten mycket stor, t. ex. en summa av en halv miljon, då tycker jag att alla tjuvar ska veta av den, då finner jag inget rum nog säkert för dess förvarande. Den, som aldrig fruktar för att i denna farliga värld förlora sin salighetsskatt, kan inte ännu hålla dess värde mycket stort. Bättre tecken är det, om du har en besynnerlig fruktansande, en böjelse att nästan beständigt rädas för något bedrägeri och någon andlig fara, och att, såsom en gammal lärare skriver, "när du tänker dej den händelsen, att du en dag skulle förlora gudsfruktan och tron ur hjärtat, du intages såsom av dödsbävan". Sådant vittnar om ett Andens verk i själen, som gjort dej ditt nådestånd rätt dyrt och omistligt.
Men de som bekymras om Guds nåd, de ska tröstas med Guds nåd. Detta är en huvudregel i allt Guds ord. Därefter handlar också aposteln här: just dem som fruktar, dem vill han trösta; dem försäkrar han här, att de har en så mäktig och trofast Herre och beskyddare, att ingenting ska kunna skilja dem från Honom. Många mäktiga fiender och hinder ska väl lägga sej i vår väg, "men i allt detta övervinner vi genom Honom som har älskat oss". Sådan är den tröst aposteln här förkunnar.
Kristi kärlek. Den nåd, från vilken ingenting ska kunna skilja oss, betecknas här med det korta, men rika uttrycket: Kristi kärlek. Inte vår kärlek till Kristus, utan Kristi kärlek till oss, såsom hela sammanhanget visar; ty i näst föregående vers har aposteln beskrivit endast, vad Kristus gör och gjort för oss.
Men vad vill det då säga att bli skild ifrån Kristi kärlek? Utan tvivel att bli skild från den personliga delaktigheten av Kristi kärlek, alltså från nådeståndet. I nådeståndet utgör Kristi kärlek hela vår salighet. Inte därmed nog att vi genom Kristi kärlek undfått allt vad som hör till liv och salighet, Faderns eviga nåd, frihet från all fördömelse, den Helige Ande i hjärtat, barnaskapet och arvsrätten i himmelen. Utan det är också just Kristi kärlek, som redan här utgör de trognas dyrbaraste skatt och sällhet.
För den äkta bruden är brudgummens kärlek mer än alla hans gåvor och ägodelar. En trogen själ säger med Asaf: "Herre, när jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord."
En trogen själ känns även igen på att när hon förgått sej, består hennes bekymmer mest däri, att hon fruktar att hon förtörnat sin Herre och förverkat hans kärlek. Därför är detta uttryck, "Kristi kärlek", taget helt och hållet ur ett troget hjärta.
Och nu säger aposteln: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?" Såsom förut är anmärkt, ligger redan i frågans ton en tröstefull visshet, att ingen och inget ska kunna skilja oss ifrån denna kärlek. Och vi måste ju kalla det en stor och gudomlig tröst, att vi har en så trogen och mäktig Herre, som i alla frestelser och faror ska stå oss bi och hjälpa oss lyckligen igenom, när vi åkallar Honom, fastän vi inte får den trösten, som vårt gamla hjärta gärna ville ha, nämligen att vi inte mer är i sådan fara att vi dagligen ska behöva åkalla Herren och bero av Honom.
Lovad vare Herren! Vi har dock i hans makt och trofasthet alltid tröst på den tid, då vi känner behov därav. Och endast sådan är den tröst, Herren vill ge oss.
Jag är viss och därpå litar:
ingen fara eller nöd
ska mej från min Jesus slita,
inte liv och inte död.
Inga andemakters vilja,
fjärran eller nu och här,
ska mej från Guds kärlek skilja,
som i Jesus Kristus är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar