söndag 4 december 2016

"Men till Israel säger Han: Hela dagen har jag uträckt mina händer till det otrogna och genstörtiga folket." (Rom. 10:21)

Önskar du att klart kunna se hur Herren Gud är sinnad, och vad Han slutligen vill göra med oss, så se bara på Israels historia, hur Han handlade både med arma, botfärdiga syndare och med det otrogna och genstörtiga folket. Skåda här vad Gud ska göra med dem, som aldrig vill lyda hans kallelse till bättring, utan alltid förblir i synd och fåfänglighet. Skåda här, vad Han vill göra även med dem, som med mycket nit om Gud, om fromhet och bön, också har i allt detta sin egentliga tröst, sin rättfärdighet, och alltså inte är "evangelium lydiga". —

Och nu: vad gjorde Gud med det självrättfärdiga, otrogna och obotfärdiga Israel! Detsamma skall Han också göra med de otrogna och obotfärdiga kristna.

Profeten säger: "De bedrövade och förbittrade hans Helige Ande; därför vart Han deras fiende och stridde emot dem." Herren Gud gjorde då, vad Han på ett annat ställe hade förutsagt: "Eftersom jag nu kallar, och ni nekar det. Jag räcker ut min hand, och ingen aktar därpå; så vill jag också le åt er ofärd och begabba eder, när det kommer som ni fruktar; när över er kommer såsom en storm, det ni fruktar, och er ofärd såsom ett väder. Då ska de åkalla mej, men jag skall inte svara; de ska bittida söka mej och inget finna".

Så gjorde Herren vid många straffdomar över Israel, men isynnerhet i den sista vid Jerusalems förstöring. Då var där ett sådant bedjande inom staden, att stenarna kunnat röras; men himmelen var såsom av koppar, tillsluten för all bön. Nu var det Herrens tid att inte höra dem, såsom de förut inte velat höra Honom.

Så handlar Herren. En tid uträcker Han sina händer i nåd och bjuder syndaren komma; en annan tid, då nådens dag är slutad, då följer en dom utan barmhärtighet. O, att var och en ville vakna och besinna, att Herren är ännu densamme, och hans hotelser till otrogna kristna lika sanna som hotelserna till det otrogna Israel!

Men såsom Gud är en förskräcklig domare över sina föraktare, så är Han också övermåttan nådig emot alla dem, som höra hans röst och komma till hans fötter. Se, hur Han här beskriver sitt ihärdiga väntande efter det "olydiga och motsägande folket". Och betänk åter, att Gud är densamme i alla tider. Just sådan Han någonsin var eller beskrev sej, sådan är Han även i dag.

Och vad säger Han om sej: Hela dagen har jag uträckt mina händer. Således står Han även i denna stund med uträckta händer emot var och en, som önskar att kunna tro och komma till Honom. Så säger också Herren Kristus: "Kom till mej, ni alla, som arbetar och är betungade. Jag vill vederkvicka er." "Den som kommer till mej, honom kastar jag inte ut." Detta är förvisso detsamma som: Jag står med uträckta händer.

Men då säger du: Denna nåd kan dock endast tillhöra rätt botfärdiga och lydiga själar; jag åter är beständigt olydig, har inte ens en rätt allvarlig  vilja och kärlek till det goda; hur kan då jag hava någon tröst härav? — Svar: Se dock efter, hur orden lyder. Han säger inte: Jag uträcker mina händer till ett lydigt och botfärdigt folk, utan tvärtom så: "Till det otrogna och genstörtiga folket."

Men hur skall detta förstås? Ett sådant folk är ju förkastat? Ja, förblir du alltid genstörtig och motsägande, så är visserligen du för din del olycklig; men Herren Gud är dock själv sådan, som Han säger. Frågan var ju, om Gud kan vara nådig, då du är så olydig. Hör och glöm då aldrig, att nåden i Guds hjärta är alldeles fri och oberoende av din fromhet.

Se, hur Han kom till Adam på syndafallets dag med det första evangelium, då denne var så full av ondska, att han med bitterhet ville skjuta skulden för fallet på Gud själv. Ändå frambar Gud sitt nådefulla budskap.

Se, hur den förlorade sonens fader, då den arme sonen "ännu var långt ifrån", "löpte emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". Så har Herren Kristus själv beskrivit sitt hjärtelag. Förblir du beständigt borta i det främmande landet, så blir du också evigt borta från Guds nåd och salighet; men fadershjärtat är dock oförändrat, fadersarmarna är dock utsträckta emot dej, så länge din nådedag varar, så länge du ännu blir kallad. "Han uträcker sina händer hela dagen till ett olydigt och motsägande folk."

Men har det också kommit därtill, att du själv straffar din ondska och olydnad, ville gärna kunna tro och lyda, men ännu dagligen känner naturens olydnad, som också framträder i tankar, ord och gärningar, för vilket allt du dock vid Jesu fötter söker all nåd, både förlåtelse och hjälp, så är du förvisso både sökt och funnen av din himmelske Fader. Ty då är olydnaden mot evangelium bruten, och du är redan i Faderns famn.

Måtte vi aldrig glömma, vad denna text säger, att Gud står med utsträckta händer även mot ett olydigt folk. Så måste då visserligen den människa bli emottagen med all hans kärlek och glädje, som själv straffar sin olydnad och innerligt önskar att kunna både tro och lyda Honom.

O du som alla hjärtan ser
och alla hjärtan döma skall, 
Allsmäktige, vi faller ner 
i stoftet vid din fotapall. 
Här samlas medellös och rik, 
här hög och låg ej skiljas vill, 
den ene är den andre lik: 
oss namnet syndare hör till. 

Ack, fjärran gångna från det liv 
som är i dig, vi länge gått 
med jordens sorg och tidsfördriv 
och glömt för dem vår himlalott. 
Ja, vi har övergivit dig 
i tankar, tal, begär och värv 
och hastat på de dårars stig 
med stora steg till vårt fördärv. 

Vi vill nu ej med fagert sken 
oss värja mot din stränga rätt, 
ty inför dig är ingen ren, 
din lag vi alla överträtt. 
Nej, vi vill hellre med varann 
åkalla din barmhärtighet 
och tro på den som skyla kan 
vår brist med sin rättfärdighet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar