måndag 10 oktober 2016

"Den som ovärdigt äter och dricker, den äter och dricker sej själv domen." (1 Kor. 11:29)

En av de gruvligaste villfarelserna med avseende på den heliga nattvarden är den, att vilken människa som helst genom en s. k. "kristlig beredelse" ska kunna bli en värdig nattvardsgäst, utan avseende på om hon är en sann Jesu vän och lärjunge; att även de, som både före och efter sin nattvardsgång genom hela sitt liv tillhör den allmänna, oomvända hopen ska genom en för tillfället gjord beredelse kunna gå värdigt till Herrens heliga nattvard. O, en gruvlig villfarelse, varvid håren kan resa sej hos varje upplyst kristen!

Var finns ett enda ord i Skriften, som antyder något sådant, att även de ska bereda sej till Herrens nattvard, och därigenom bli värdiga, som inte redan förut är omvända till Herren, inte är Jesu vänner och lärjungar och alla dagar hela livet igenom lever av Kristus och med Kristus? O, att alla, som har öron, måtte höra, och alla, som har röst, måtte ropa över denna villfarelse!

Eller månne Kristus låter bedra sej med en tillfällig beredelse, med en för tillfället antagen fromhet att hålla dej för sin vän? Månne den Helige låter så bedra sej av en påtvingad och självgjord fromhet, ånger, syndabekännelse och bön, varefter du genast återgår till samma fåfängliga leverne som förut, när du bara gjort undan din årliga nattvardsgång? Gud förbarme sej!

Och Gud väcke alla lärare ur slummern, som inte ärligt säger folk detta! Skulle de inte i korta, tydliga och ärliga ord säga ut den sanningen, att här är endast fråga om ett, för att vara en värdig nattvardsgäst, nämligen om du är en Jesu vän och lärjunge, eller åtminstone är stadd i bekymmer och sökande efter att bli det för hela din livstid? Genom en tillfällig beredelse blir ingen en värdig nattvardsgäst, utan endast genom en hel omvändelse, varigenom man för hela sitt liv blir en Jesu vän och lärjunge. Är du detta, då är du en värdig nattvardsgäst; är du inte detta, då är du ovärdig.

Man ska inte besvära sej med någon endast tillfällig beredelse, utan veta, att man i alla fall "äter och dricker sej själv en dom", om man också, inte bara ett dygn, utan en vecka, en månad arbetar på sin nattvardsberedelse så nitiskt, att man också på sina böjda knän därunder badade i tårar — man är lika väl en ovärdig gäst, äter och dricker sej själv en dom, så länge man bara vill göra en nattvardsberedelse och inte för hela sitt liv blir Herrens egen, blir och lever under honom i hans rike.

Här är saken: Kristus stiftade denna höga måltid för sina vänner. Den innerliga förening, som i nattvarden sker emellan Kristus och hans trogna, är densamma, om vilken han samma afton, som Han instiftade nattvarden, sa i sin bön: "Jag i dem och de i mej, att de ska vara fullkomna i ett, såsom du, Fader, i mej, och jag i dej!" Och om den bönen la han till: "Jag ber för dem som du har givit mej, för världen ber jag inte." Och hur var det möjligt, att han kunde be något sådant för världen? Hur är det möjligt, att han kunde bjuda världen fira sin dödsåminnelse, bjuda sina föraktare att äta hans kött och dricka hans blod?

O, det är förskräckligt, när man betänker, vad det vill säga, att en människa, som i alla sina dagar "lever utan Gud i världen" och bärgar sej så väl honom förutan, ska en gång om året träda Gud under ansiktet, i denna hans vänners heliga kärleksmåltid, och ska nu antyda den innerligaste vänskap med honom — för att strax därpå återgå till samma fåfängliga väsende och ogudaktiga leverne som förut!

Är inte detta alldeles detsamma, som när Judas vid Örtagården trädde fram och hälsade Jesus: "Hell Rabbi!" och kysste Honom? Ska inte Herren säga även till sådana nattvardsgäster: "Min vän, varför kommer du? Förråder du Människosonen med kyssande?" Skulle du inte bäva genom hela din själ och kropp för att med ett sådant sinne träda Gud under ansiktet! Förstår du inte, att den store, helige Herren då ska säga till dej: "Du skrymtare, jag vet dina gärningar! Du är inte min utan världens vän; varför kommer du hit, där mina vänner firar min döds åminnelse? Jag vet, att du i morgon ska gå bort till samma världens och syndens tjänst som hittills. Gå bort, du skrymtare!"

Skulle du inte vänta dej ett sådant svar av den Helige, vars ögon är såsom eldslågor — du, som bara gör en nattvardsberedelse, som eljest alla dina livsdagar igenom inte bryr dej om att tillhöra och följa. honom?

När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på 
hur gåvan av oss brukas, 
ty denna spis ovärdiga 
till andligt liv åtnjuter, 
men alla obotfärdiga 
sig själva utesluter 
och Jesu tröst förskjuter. 

Ja, över sin tillstängda själ 
Guds dom de så ses draga, 
och kroppen måste likaväl 
en lika dom mottaga. 
Som de i synd och säkerhet 
har låtit själen somna, 
så lär Guds dom, som Skriften vet, 
sig över dem fullkomna 
då liv och själ skall domna. 

1 kommentar:

  1. En nyttig påminnelse. En annan sak är att begreppet "värdig nattvardsgäst", även om saken definieras väl, klingar lite märkligt vid nådens bord. "Denne tar emot syndare och äter med dem." Ju. "Utan all vår förskyllan och värdighet."

    Står det inte bättre i nyare översättningar: "Den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller äter en dom över sig."

    SvaraRadera