Det är en bekymmersam företeelse, att under det en finare självrättfärdighet vill göra vår kärlek och dess bevisning till salighetsväg, ser vi å andra sidan även hur kristna, som lärt den stora huvudsanningen, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan endast genom tron på Kristus, samt genom denna tro även erhållit den nya himmelska kärleken, åter efter någon tid dels börjar bli så kalla, döda och efterlåtna i kärleken och dess bevisning, att de nu tycks "leva blott sej själva", dels också mycket lätt kan trösta sej för denna brist och anföra, att vi dock blir saliga bara av nåd genom tron, som om vi skulle bli saliga genom en tro, som inte verkar någon kärlek.
Det är isynnerhet mot detta olyckliga bedrägeri som vi ofta och allvarligt bör besinna, vad Herrens ord lär oss i denna fråga.
Sant är nu det, att vi blir rättfärdiga endast av Guds nåd genom tron på den kärlek, varmed Gud i Kristus älskat oss, och inte genom någon vår kärlek; men det är inte sant att vi blir rättfärdiga genom en tro, som inte verkar kärlek. Nej, säger aposteln, "om jag hade all tro, så att jag försatte berg, och inte hade kärleken, så vore jag intet". "Det är så omöjligt, att den levande tron kan vara utan kärlek, som att elden kan vara utan värme" (Luther).
Då i Skriften lärs att vi blir rättfärdiga bara genom tron, menas där endast den tro som gör hjärtat levande och varmt i kärlek. Så sade Herren Kristus: "Därav ska alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes." Och Johannes upprepar ideligen i sin första epistel, att vi just genom kärleken ska "veta att vi är av sanningen", "veta att vi är Guds barn", "är födda av Gud".
Har vi en gång kommit till tron, minns vi också hur vi då fick en ny, brinnande kärlek i våra hjärtan, inte bara till den nådige Guden, som förlät oss alla våra synder, utan också till vår nästa, nämligen dels en "broderlig kärlek" till alla dem som vi ansåg tro och älska Jesus, dels också en "allmännelig kärlek", så att vi med innerlig omsorg tänkte på alla människors frälsning och salighet. Har nu denna heliga kärlek upphört, hur är det då med vår tro?
Är vår förtröstan än aldrig så lugn och stark, är vårt andliga ljus än aldrig så stort, så är ändå vår tro nu förvisso endast ett dött beläte av vad den förut var, om den inte nu verkar någon kärlek. Se även vilka stora och prisvärda gärningar Herren Kristus fann hos församlingens ängel i Efesus, och dock hade denne övergivit sin första kärlek, vilket Kristus förklarade vara ett så betänkligt tecken, ja, ett sådant "avfall", att om inte bättring skedde skulle också ljusstaken stötas bort från sitt rum.
"Jag vet dina gärningar", säger Herren, "och ditt arbete och ditt tålamod, och att du inte kan fördra de onda; och du har prövat dem som säger sej vara apostlar och ändå inte är det, och du har funnit dem vara lögnare, och du lider och har tålamod och arbetar för mitt namns skull och är inte vorden trött. Men jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek. Betänk varifrån du är fallen, och bättra dej och gör de första gärningarna; annars ska jag snart komma till dej och stöta bort din ljusstake från dess rum, om du inte bättrar dej."
Här finner vi att kärleken är ännu en särskild sak i hjärtat och kan vara förlorad även under en så prisvärd verksamhet, så kraftiga och kristliga gärningar, som dem Kristus här uppräknar, nämligen då du nu inte mer ligger för dina synder vid Jesu fötter, utan är självgod och därför inte heller blir upptänd i kärlek till bröderna. Att man alltå under de präktigaste gärningar kan sakna denna kärlek, det visar också aposteln, då han säger: "Om jag talade med människors och änglars tungor och inte hade kärleken, så vore jag en ljudande malm och en klingande bjällra. Och om jag kunde profetera och visste all hemlighet, om jag gåve alla mina egodelar åt de fattiga och läte min lekamen brinna (såsom martyrerna på bålet) och inte hade kärleken, så vore det mej inte nyttigt."
Förvisso borde detta förhållande väcka oss att inför Herrens ögon besinna hur vi har det med kärleken. Vi finner av både Kristi och apostelns ord, att vad än vi är, tror eller gör, utan att ha denna verkliga kärlek i hjärtat, som föds genom tron och nåden, så är alltsammans falskt och bara bedrägeri, hur kristligt och vackert det än tycks. Måtte vi i alla våra livsdagar minnas och besinna detta!
Är än min röst som änglars tunga
och klingar än så skönt min psalm,
kan ej min själ i kärlek sjunga,
allt ljuder som den döda malm.
All bön jag fram till Herren bär
förutan kärlek intet är.
Jag må Guds verk profetiskt skåda
och livets hemligheter se,
fritt över Andens krafter råda
och i min tro mej mäktig te,
för Gud, som gåvorna beskär,
jag utan kärlek intet är.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar