Vad vi i synnerhet bör lära av denna förskräckliga händelse, är, att ingen må vara säker och tänka: skrymtarna är skrymtare; en redlig kristen har inget att frukta. Nej, annat lär oss Judas´ exempel.
Då Judas av Frälsaren utvaldes till apostel, var han förvisso inte vad han sedan blev. Och hur många är inte de, som börjat i Anden, men lyktat i köttet? Se här på Judas' exempel och alla andra syndafall, hur lätt och snart det kan vara gjort, att en kristen är förlorad. Isynnerhet när den rätt onda stunden är inne, när djävulen med sina listiga och starka anlopp griper dej an och på en gång upptänder köttets begärelse och förblindar ditt förstånd, så att de förskräckligaste synder inte syns dej det ringaste farliga, men oändligen kära, ja nödvändiga — då är det snart gjort, att du faller.
Till sådan frestelsestund hör isynnerhet tre ting: Först att synden blir dej synnerligen kär och behaglig; för det andra att om du än så mycket betraktar den, du omöjligen ska kunna finna att den är farlig, utan den ska synas dej helt ringa och obetydlig; och för det tredje att du börjar synda med något litet och tänker, att "så litet gör ju inget".
Så var det när ormen besvek Eva med sin illfundighet. Han sa: Inte ska ni dö; det är ju bara att ta ett äpple; och ett äpple är ju bara ett äpple. Men däremot ska ni vinna mycket, nämligen först den ljuvliga fruktens njutande och sedan ett större förstånd.
Likaså när han förförde Judas. Det börjades bara med lite snattande, och då hette det: Jag tar ju endast något så litet — och bara denna gång (för varje gång!) och — det är inte orätt, att jag har något för mitt besvär.
Vidare, när djävulen ingav honom i hjärtat att han skulle förråda Jesus, var det ju något så naturligt att tänka: Trettio silverpenningar är inte att förakta — och ingen fara! Jesus är först oskyldig och sedan allsmäktig; inte kan det gälla hans liv — emellertid gör jag mej en god förtjänst.
Sådant hade Judas förvisso tänkt. Vem skulle ha sagt honom att han dagen efter gärningen skulle vara så förtvivlad, att han skulle gå bort och hänga sej? Det trodde han inte, utan han tänkte bara på hur han den dagen skulle njuta av sina pengar.
Hade han på torsdagen, då Jesus varnade honom, trott vad han dagen därpå fick erfara, förvisso hade han bävat för den handeln såsom för själva helvetet. Men han såg det ännu inte själv, och djävulen fyllde honom med andra ingivelser.
Var och en betänke detta i tid och läre en gång förstå syndens och djävulens rätta art, nämligen att om du blott inrymmer synd och skrymteri i ett fall och vid ett tillfälle, ska du snart så försoffas, förtjusas och förblindas, att du inte förmår se att det är den ringaste fara å färde, och så ska du småningom gå steg för steg till ditt yttersta fördärv.
Ja, det är så besynnerligt i en sådan ond, satanisk tjusningsstund, att om du på det grundligaste vill överväga och betrakta den synd till vilken du frestas, du ändå omöjligen ska kunna se annat än att den inte alls är farlig, utan ringa och lätt som en fjäder. Men däremot ska den också på samma gång synas dej oändligen kär och ljuvlig.
Dessa är de rätta färgerna på syndens framsida i försökelsens stund, samt de rätta tecken, att du för tillfället är i en försökelse, eller står ett prov, då din odödliga själs väl eller ve torde skola avgöras. Ty börjar du nu endast skrymta, hylla synden och dölja henne, så är det förbi med dej. Skrymteriet är syndens och djävulens gyllene överklädnad, förutan vilken de ingen väg kommer. Sannerligen, ta bort skrymteriet, och du ska aldrig kunna förbli i någon synd, eller fortsätta med den, utan du ska då alltid stå upp ur den och frälsas.
Hade Judas bara bekänt vad djävulen hade ingivit honom — om det också endast skett inför någon av lärjungarna — så hade djävulen genast varit avväpnad, och Judas hade inte längre fortgått i synden. Detta är ett medel, som hårt frestade kristna i alla tider begagnat emot djävulen, och alltid med stor välsignelse. Därför gäller just här apostelns förmaning: "Bekänn inbördes synderna den ena för den andra och bed för varandra, så att ni blir helbrägda."
Men allt detta är något, som man sällan rätt tror och besinnar, förrän man av egen bedrövlig erfarenhet lärt det, då det ofta är för sent. Vad är det då man inte tror? Jo, att man i frestelsestunden undergår en verklig förblindelse och förtjusning, så att man blir trygg, säker och dristig och tycker sej se, att det är alls ingen fara, då det likväl spelas om själva livet och själen. Och om någon tror detta förut, händer det honom likväl, att när han själv faller i frestelse till någon synd, syns honom dock den synden inte farlig.
Här skulle man dock billigt komma i fruktan och med lärjungarna fråga: "Vem kan då bli salig?" Och Jesus svarade och sade: "Vad som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud." Så länge vi förblir i denna fruktan och denna tröst kan vi aldrig förgås, utan vi ska alltid vara i Guds hand. Han är en trofast hjälpare och herde och säger själv: "Ingen ska rycka de mina ur min hand."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar