Denna bön måste visst ha någon djupare betydelse och större vikt, än vi genast förnimmer, alldenstund Kristus gjort den till den första bönen.
Härtill kommer ännu, att denna bön påtagligen åsyftar detsamma som det andra budet i Guds lag: Du ska inte missbruka Herrens din Guds namn — och detta är det budet, varvid den förskräckliga hotelsen är fästad: "Herren ska inte låta honom bli ostraffad, som missbrukar hans namn".
Då nu en sådan utmärkande vikt fästs vid detta bud och denna bön, borde var och en börja ana, att någon stor hemlighet måste ligga förborgad här, då likväl samma bud och bön för alla vanliga människotankar syns vara de minst viktiga.
Nu, vad kan då Herren Kristus mena med den bönen: "Helgat varde ditt namn?"
För att göra oss reda för det, måste vi betänka, vad Guds namn vill säga. Vad är Guds namn? Svar: Guds namn är allt, som säger oss, vad Gud är, med alla sina gudomliga egenskaper och fullkomligheter.
Men för att säga, vad Gud är, därtill fordras all Guds uppenbarelse på jorden — vi kan ändå bara högst ofullständigt fatta Honom.
Nu har Gud först uppenbarat sig i sina skapade verk; men av den uppenbarelsen skådar vi, om man så får säga, bara hans yttre. Hans hjärtas tankar, hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, hans vilja och råd i avseende på oss människor, förbleve oss likväl evigt förborgade hemligheter, om Han inte även hade uppenbarat sej i ordet, först det skrivna och omsider det väsentliga, som blev kött och bodde ibland oss, såsom Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta avbild. Därför fordras också allt Guds ord till att lära känna Honom.
Korteligen: Guds namn är inte i hast uttalat, såsom förbundets Ängel själv antydde, då Manoa frågade Honom efter hans namn. Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn, det dock är underligt" — eller kanske rättare: "det är Underlig." Så frågade också Moses Herren efter hans namn och fick till svar: "Jag skall vara den jag skall vara", och åter: "Jag skall vara det." Detta är betydelsen av namnet Jehova.
Detta är hans majestätiska väsendes namn, vartill Han ännu fogat många tillägg, utgörande både förskräckliga och ljuvliga beskrivningar på hans egenskaper. Så t.ex. är det ett namn, som kan gå oss igenom märg och ben, då Han säger: "Jag Herren, din Gud, är en stark, nitälskande Gud" — ja, då Han kallas en "förtärande eld" — en förskräcklig Gud för alla ogudaktiga — den allsmäktige, rättfärdiga, helige, store.
Men Guds ord överflödar också av ljuva och saliga namn på vår Gud. Han kallar sej också den barmhärtige, nådige, tålige, fromme, trofaste. Särskilt blir Gud såsom uppenbarad i köttet till vår frälsning kallad Emmanuel, d.ä. Gud med oss, samt underlig, råd, Gud, hjälte, evig Fader, fridsfurste. Han kallar sej också vår tröstare, vän, herde, brudgum, broder, fader. Men vem kan räkna upp alla den Högstes namn, vilka såsom en ljuvlig balsam är utgjutna över allt Guds ord! Såsom Salomo säger: "Ditt namn är en utgjuten salva." Korteligen, allt Guds ord utgör eller uttrycker Guds namn.
Men hur skulle vi kunna underlåta att särskilt komma ihåg det namnet, som är över alla namn, vilket för syndare är ljuvligare än alla namn som någonsin kan nämnas i himmelen och på jorden; det namn, i vilket allena vi ska bli saliga; det namn, som vederkvicker de arbetande och betungade, tröstar de bedrövade, helar de sårade, förlossar de fångna, gör de fattiga rika, avplanar synder, gör rättfärdig och salig! Det är det dyra namnet, med vilket Gud har benämnt sig i sin Son — det trösterika frälsarenamnet, Jesus.
I detta namn har Gud nedlagt sitt hela hjärta emot syndare, sitt eviga frälsningsråd, sin eviga kärlek, sin barmhärtighet, sitt tålamod, sin trohet — allt, allt, som kan göra en syndare salig, har Gud lagt in i det namnet Jesus. Det korta namnet är ett helt evangelium. Syndares frälsning är dess betydelse.
Men nu märker vi, att under det vi betraktar dessa betydelsefulla Guds namn, såväl som andra heliga Guds ord, börjar Gud själv att framstå för våra själar, förklarad, stor, herrlig, helig, nådig, allt efter de namn och den beskrivning på Honom som vi betrakta. Härav kommer, att det inte bara är ett hebreiskt talesätt att säga: Guds namn, när man menar Gud själv, utan det brukas också hos oss, när någon talar illa om sin nästas person, hans ord och gärningar, att vi säger: Han "förklenar hans namn".
När vi betänker allt detta, så märker vi, att till Guds namns helgande hör allt, som gör, att Gud blir för själarna förherrligad, rätt känd, ärad och älskad, då däremot allt, som bidrar till att förvända begreppet om Gud, eller förringa vördnaden för Honom och hans ord, hans verk och hans sak på jorden, det heter att ohelga hans namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar