"Herrens tillkommelse är nära", säger Jakob. Vad kan då vara orsaken, att tanken på Herrens tillkommelse så litet sysselsätter oss? Vad kan vara orsaken, att då denna tanke under vida mindre yttre anledningar likväl var så livlig, närvarande och allmän hos de första kristna, den nu, under sådana tidstecken som våra dagars, är så främmande för oss, är nästan helt försvunnen ur våra kretsar, våra hjärtan, samtal och andliga föredrag?
Vi nekar inte att vi ganska allmänt förblir vid läran om Herrens tillkommelse, såsom en trosartikel, men därav följer inte att vi också har denna Kristi ankomst till vårt hopp. Vi frågar inte: tror du att Herren ska komma? — utan: lever du i hoppet, i en verklig förväntan av hans tillkommelse? Och på denna fråga kan inte många av oss svara: ja! Vore det så att alla troende vandrade i hoppet och väntan på vår förherrligade Herres tillkommelse, då skulle detta hopp mer uppenbara sej i vår predikan, i våra kristliga samtal, i vårt hela liv — då skulle inte allehanda trosbekännelser, ofta obibliska läror om kyrkans framtid och de avlidnas tillstånd, kunna insmygas ibland oss.
Men vi återkommer till frågan: Vad kan vara orsaken att tanken på Herrens tillkommelse är så främmande för oss, ja, nästan ovälkommen, då den var så livlig, kär och närvarande i de första kristnas hjärtan? Det är säkerligen inget gott tecken. Varje hopp förutsätter en önskan, och varje önskan har sin rot i vad vi älskar.
Om vi verkligen önskade och längtade efter Herrens tillkommelses dag, då all dunkelhet i tron, all svaghet, all synd, all otrohet mot vår käre Frälsare ska få ett slut, och vi ska fatta honom, såsom vi av honom är fattade, se honom, såsom han är, och bli honom lika — om vi mer önskade denna hans uppenbarelse, skulle vi också söka upp och med glädje omfatta alla de grunder som ges för det saliga hoppet om denna önskade dag. Alltså, om vi vore mer andligt sinnade, mer älskade vår Frälsare och åstundade vad kärleken alltid åstundar, nämligen att bli helt förenade med honom, att allt avstånd och all ovisshet måtte upphöra, då skulle vi också leva mer i hoppet.
Vi finner också därför alltid stor skillnad mellan kristna i detta fall. De som tar Guds ord med mer allvar till hjärtat; de som står i mer övning av den bättring som är inför Gud, och den tro som är till vår Herre Jesus Kristus, så att gudsfruktans Ande varje stund vakar över deras hela väsende, och synden därför inte får vara ostraffad, utan ömt känns, då också nåden i Kristus är dess mer dyr och angelägen, men också genom synden ofta överhöljd och fördold för deras blick — sådana har i det saliga hoppet och vår Herres Kristi herrliga tillkommelse en kär betraktelse, ett levande hopp. De ser med innerlig längtan mot den dag, då den tunga dimma som här omhöljde deras tro för evigt ska skingras av Herrens herrlighet; då de ska se Vännen och Frälsaren, som de här trott på, talat med och ledsagats av, fastän de inte sett honom; då de nu en gång ska för evigt får åtnjuta, vad de här förgäves sökte, nämligen en fullkomlig klarhet, en full visshet, en kännbar närhet av Frälsaren; då de därjämte ska vara för evigt fria från det onda köttet, som här alltid medförde så mycken synd, svaghet och anfäktning, för evigt fria från den arge fiendens glödande skott. Vore vi nu mer döda för världen och detta närvarande och hade vårt liv och vår glädje i Gud allena, visst vore detta ett saligt hopp för våra hjärtan.
Men där hjärtat är delat, där det är intaget av andra ting — om än i sej själva oskyldiga och goda — där kan denna längtan efter den himmelske Brudgummen icke finna inträde. Och det livet kan inte vara rätt hälsosamt och sunt, då det inte överensstämmer med ordet och de första kristnas sinne.
"Vår umgängelse är i himmelen", säger Paulus, "dädan vi också väntar Frälsaren, som ska förklara vår skröpliga lekamen, på det han skall göra honom lik sin förklarade lekamen av den kraft, med vilken Han förmår underlägga sej allting." Och han förmanar: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus är sittande på Guds högra hand; far efter det som är därovan, inte efter det, som är på jorden. Ty ni är döda, och edert liv är fördolt — ja, fördolt - med Kristus i Gud. Men när ert liv Kristus varder uppenbarad, då blir också ni uppenbarade med honom i herrligheten."
O, att vi toge denna Kristi och hans apostlars lära om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp mer till vårt hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar