"Döda nu era lemmar, som är på jorden: boleri, orenlighet, lusta, ond begärelse och girighet, som är avgudadyrkan." (Kol. 3:5)

Här nämns egentligen bara två syndavägar, otuktens och girighetens. Två gruvliga avgrundssvalg, vari många till himmelriket lärda, trogna själar, "som rätteligen var undsluppna" och "hade undflytt världens orenlighet", har åter nedsjunkit och förlorats.

Dessa två syndavägar är dock olika däri, att den förra är grov och vederstygglig och brukar bekymra och ängsla själar; den senare åter vill nästan ingen människa erkänna för vad den är. Den förra kan människor bittert beklaga och ängslas över, men över den senare hör man sällan, att någon sörjer och ängslas, utan den får vanligen ett bättre namn och ursäktas t. ex. så här: Jag måste ju försörja mej och de mina, det är inte girighet, utan nödvändig hushållsomsorg.

Dock kan den gamle tjusaren så gruvligen förvända synen, att även otuktssynden, som i sej själv är så grov och vederstygglig, i frestelsens stund kan synas alls inte farlig, utan ganska oskyldig. Detta är dock för en kristen det tydligaste tecknet, att djävulen är nära och farans stund för handen. Sannerligen, när samma synd, som i sunda och sansade tider är dej så ryslig, att du bävar vid blotta tanken på den, nu tycks dej som ett intet, helt ringa och ursäktlig, då vet du, att frestelsens stund är inne, att det är den gamle tjusarens ande och mörkrets makt, som så förvänder din syn. Då, akta dej, vakta dej! Då gäller det att skyndsamt fly eller falla!

Märk: skyndsamt fly — eller också falla i fiendens våld. Börjar du endast överlägga, så är du fången. Att Eva blott inlät sej i samtal med ormen, samt såg på den förbjudna frukten, det var vägen till fallet. I denna strid segrar man mer genom flykt än genom kamp. Så ska du också veta, att det är djävulens råd och det redan bestuckna sinnets bedrägeri, att du väl inte vill falla i synden, men bara pröva hur nära du kan gå intill brädden, utan att störta ned i djupet. Då sinnet är sunt och vakande, söker du hellre att komma så långt som möjligt från kanten.

Här gäller i allmänhet, att den, som vill undfly synden, ska börja med att fly frestelsen, fly anledning och tillfälle, fly den första tanken, och, så vitt möjligt är, fly ställen och föremål, som medför frestelse. Hit hör Kristi ord: "Om så är, att ditt högra öga är dej till förargelse (förförelse), så riv ut det och kasta det ifrån dej; det är dej bättre, att en av dina kroppsdelar fördärvas, än att din hela kropp kastas till helvetet." Även det som i sej självt är oskyldigt, såsom ögat, måste dock undflys, när det genom syndens mellankomst blivit dej till en frestelse. Och om det är dej så kärt som ditt öga, och dess försakande är dej så bittert som ett ögas utrivande — fly det ändå! Fly med din själ såsom med ett byte! Det är bättre för dej, att nu en liten tid lida det bittraste och dock rädda din samvetsfrid i tiden och din själ för evigheten, än att här en liten tid ha lust i synden och kval i samvetet och helvetets eld i evigheten!

Men för att uppväcka kristna till vaksamhet, ja, till fasa för denna synd i alla dess grader, från blotta tankar och begärelser till den grova utövningen, kan ingenting kraftigare anföras, än det som läses i 1 Kor. 6. Vilket tänkvärt stycke! Så talar aposteln: "Vet ni inte, att era kroppar är Kristi lemmar? Skulle jag nu ta Kristi lemmar och göra skökolemmar av dem? Bort det! Fly boleri. All synd, som människan gör, är utom kroppen; men den som bedriver boleri, han syndar på sin egen kropp. Eller vet ni inte, att er kropp är den Helige Andes tempel, som är i er, vilken ni har av Gud, och att ni inte är era egna? Ty ni är dyrt köpta. Prisa nu därför Gud i er kropp och i er ande, vilka tillhör Gud."

Märk sådana saker! Ni är dyrt köpta med Kristi dyra blod; ni är inte era egna, så att ni kan göra, vad ni vill, med er kropp och er ande, ert hjärta och era tankar. Skulle jag ta Kristi lemmar och göra skökolemmar av dem?

Det andra avgrundssvalget var girigheten. Denna uppslukar själar så mycket lättare, som den inte tycks ryslig, utan har så vackert sken, så många ursäkter. Vem vill vidkännas girigheten? Nej, en kristen, som börjar intas av denna begärelse, vet det föga, utan vare sej han ser på själva begärelsen, eller på föremålen för densamma, så ser han idel oskyldiga saker. Han finner, att det är lovligt, ja, en plikt, att försörja sej och de sina; vidare ser han på föremålen för sitt begär, och även de är oskyldiga, de är Guds egna gåvor, för vilka vi ju bör tacka Gud. Pengar, jordagods, oxar, hus, mat och kläder — allt är oskyldiga saker. Vem kan då straffa hans fikande? Det är bara graden av det fikandet, som ska utmärka faran, och graderna är så många; vem kan här bestämma, vad som är girighet?

O, den kristen, som inte här ska snärjas och bli en Demas, ska inte skämta och skrymta, utan bli skarpt uppmärksam på sin själs väl eller ve, samt på Herrens ord om vad som är ett rättsinnigt väsende i Jesus, och däremot vad girighet är och verkar.