Herren hade förberett Petrus på hans blivande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dej: när du var ung, omgjordade du dej själv och gick vart du ville; men då du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och en annan ska omgjorda dej och leda dej dit du inte vill." Men då berättar Johannes att Petrus vände sej om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, vad ska då denne?" Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!"
Det lärorika i detta ställe är att se hur hastigt och allvarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans väg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå att all vikt ligger på kallarens vilja. —
Om jag ville, säger han. Här är det viktigaste ordet i Skriften rörande våra gärningar. Här är det ord som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar — "jag vill" — här är det ord som gör att den allraminsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mej befalld av Gud och de senare var mina självvalda gärningar.
O, att vi någon gång kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars villiga och trogna själars nit om goda gärningar, som att de omöjligt kan komma ifrån vår gamla benägenhet att se på gärningens eget värde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gärningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens vilja och befallning, som ensam ger en gärning sitt värde.
Nu har dock Gud allt ifrån världens begynnelse, allt ifrån det första prov människan sattes på, velat skärpa vår uppmärksamhet på det förhållandet, att för honom gäller den minsta gärning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att han endast sökte vår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nämligen då Gud band hela världens stora prov vid den lilla gärningen att inte äta av ett visst träd i paradiset.
Märk då en gång och förstå, att för oss människor är väl en stor åtskillnad på gärningar — det är t. ex. ett omätligen större gott, som tillfogas människor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjänst, än genom hantverkarens eller tjänstepigans — men för Gud är den ena tjänsten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit av tro och lydnad för hans ord.
Vår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela mänskligheten med dess både världsliga och andliga regering, och i detta rike är mångahanda behov, fordras mångahanda tjänare och mångahanda tjänster, som alla är nödvändiga för det helas bästa. Där fordras konungar och undersåtar, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare, och alla har de olika kallelser, plikter och sysslor; och dessa olika kallelser, plikter och sysslor är för Gud alla lika dyrbara, eftersom han förordnat dem. Dessutom är de också alla för oss behövliga och nödvändiga.
Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, när han säger: "Inte har alla lemmar samma ämbete. Om hela lekamen vore öga, var bleve då hörseln? Vore han idel hörsel, var bleve lukten? Men nu har Gud satt lemmarna var för sej särdeles i lekamen, såsom han ville. Så är vi nu många en lekamen i Kristus, men inbördes är vi varandras lemmar; och vi har åtskilliga gåvor efter den nåd som är oss given", och åtskilliga kallelser.
Nu har Gud givit sina särskilda förordningar för vart och ett av dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjänare. Och då nu varje människa nödvändigt måste tillhöra något av dessa stånd, har också varje enskild människa sina befallningar av Herren. Genom dessa Guds befallningar till varje stånd kan var och en, som gör de gärningar Gud har förordnat för hans stånd, vara lika viss om att han gör Gud en tjänst, som om Herren särskilt besökte honom och begärde denna gärning, då man sannerligen skulle vara högst lycklig bara över att få göra en tjänst åt honom.
Om t. ex. en tjänstepiga, som tycker sej ha ett ringa stånd och aldrig tror sej vara i tillfälle att göra några goda gärningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon ha den stora glädjen i sitt hjärta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gärningar och fick beständigt tjäna Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika väl av Gud förordnade som en biskops eller missionärs gärningar. Försummar du däremot vad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sej själv mycket stor gärning, så är den nu av intet värde inför Gud, och din försummelse av det som var dej befallt är en stor synd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar