Då hela människosläktet, genom att Adam bröt förbundet med Gud, inte bara blev skyldigt till evigt straff, utan också alldeles oskickligt att någonsin befria sej därifrån, att någonsin fullgöra Guds lag, så var här ett gräsligt elände. Men då Gud efter sin eviga allvetenhet hade förutsett allt detta elände och av sin stora barmhärtighet ömmat därvid, hade han också, förrän världens grund lades, förrän det första människolivet släpptes ut i världen ur skapelsens sköte, fogat anstalter till detta eländes botande. Han hade nämligen i sitt eviga himmelska råd beslutat människosläktets frälsning genom sin Sons utgivande.
Med Honom slöt han nu ett nytt förbund, vilket med hänsikt till oss människor var ett nådeförbund, ett fridsförbund, men i och för sej självt var det samma lagförbund som Gud ingått med Adam, men som då blev överträtt och av den fallna människan inte kunde fullgöras; samma lagförbund, varav varje människa ännu har en dunkel känsla kvar i samvetet, och vilket sedan till människosläktets förödmjukande på Sinai berg i starka och uttryckliga ord ristades i sten. Ty så säger Skriften: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, i det han blev försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse."
Sonen åtog sej nämligen i detta förbund att, på den tid som Fadern bestämde, med sin eviga gudom förena människonatur, bli en sann människa och det mänskliga släktets andre Adam, samt i sådan egenskap på lika sätt företräda människornas ställe till deras försoning och upprättelse, som den förste Adam företrädde dem till deras fall och fördätv. Han åtog sej följaktligen att i alla människors ställe först uppfylla lagens fordringar och för det andra utstå det straff, vartill de genom lagens överträdelse gjort sej skyldiga — med ett ord, att vara lydig intill döden, ja intill korsets död.
Sådant åtog sej Sonen. Varemot å andra sidan, såsom Paulus säger i Gal. 3:16—19, löftet skedde till Honom om "testamente" och "arv" åt människorna, d.ä. Han erhöll på människornas vägnar försäkran om all den salighet, som från första början var dem ämnad och tillsagd, men som genom syndafallet var förlorad — vilket innefattas i testamentet och arvet, eller, efter Davids ord: Han undfick gåvor för människorna att såsom deras Herre och konung dela ut bland dem. Människorna skulle till den ändan överlämnas åt honom såsom en egendom, att i och genom Honom behållas och förvaras till saligheten — utom det, att de även skulle utgöra hans "arbetes" lön.
Allt detta kallas i Skriften förbund, så vida därvid avses dels själva denna handling, att sådant i Guds råd beslöts, dels också personerna, som med varandra ingått det. Men med avseende på de nådeskatter, som härmedelst förvärvades åt människorna, nämligen syndernas förlåtelse, evig rättfärdighet, frid med Gud, barnaskap, den Helige Andes inneboende, kraft till helgelse, seger över alla andliga fiender m. fl., samt hur dessa skatter likasom med arvsrätt skulle utbekommas, kallas det testamente.
Så finner vi här återigen det eviga testamente, som omtalas i Hebr. 13:20, det testamente, som inte blir ogillat, emedan det är fastgjort på Kristus (Gal. 3), det testamente, som haft sin kraft både före och efter stiftarens död, vilken för dess visshets skull varit av Gud ansedd, såsom redan skedd ifrån världens begynnelse. Dessa Guds testamenten med Adam och Kristus böra därför inte förblandas med vad man vanligen kallar gamla och nya testamentet, vilka också kallas gamla och nya förbundet.
Med gamla testamentet menas nämligen den särskilda, förebildande och förberedande laghushållning, som Gud förde med sitt folk före Kristi födelse, samt själva tiden, då denna hushållning varade, och med nya testamentet den nådeshushållning, som med Kristi ankomst och fullbordade försoning inträdde — en hushållning och en tid, som han själv liknade vid ett bröllop, vilket började när brudgummen, den länge väntade, kom.
Det eviga förbundet med Kristus var därför detsamma under både gamla och nya testamentet; ty Adam och Eva fick efter fallet samma nådeförbund sej förkunnat som vi, nämligen det att kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud. Abraham blev även rättfärdig av tron, såväl som vi, så att Abrahams tro och rättfärdiggörelse ofta i Skriften till och med föreställs oss till föredöme. "Han trodde Gud (i löftet om Kristus), och det vart honom räknat till rättfärdighet." Så hade också David samma tro, "att saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar".
För mej sitt liv, sitt dyra blod
han ville inte spara,
så för den dom mej förestod
jag skulle tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman
och i hans död min synd försvann.
Så blev jag frälst och salig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar