söndag 3 april 2016

"Eftersom döden är genom en människa, så är också genom en människa de dödas uppståndelse." (1 Kor. 15:21-22)

Vi ska aldrig glömma att Kristus i allt skulle vara återställare av det som vi i Adam förlorade — skulle i allt bota vad genom Adam eller syndafallet förstördes. Nu var det inte bara synden och fördömelsen, som genom Adam kom över alla människor, utan också döden i alla dess bemärkelser, även den lekamliga eller tillintetgörelsen av människans kroppsliga del. Därför skulle Kristus också återställa denna, så att vi genom honom ska återfå en hel människas väsende, sådan hon var före syndafallet, vartill också hörde en skön, frisk och odödlig kropp. Såsom nyss sades: Kristus skulle återställa allt som genom syndafallet förlorades.

Du som läser detta, du torde genom Guds nåd gladeligen tro vad aposteln säger i Rom.5, att "såsom genom en människa synden är kommen i världen, och för syndens skull döden; så kommer också genom en människa rättfärdigheten och livet. Såsom för en synds skull fördömelse är kommen över alla människor; så kommer också genom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor. Ty såsom för en människas olydnad många är vordna syndare; så blir också för ens lydnads skull många rättfärdiga." Men tror vi detta herrliga evangelium, då måste vi också tro vad aposteln här säger om kroppens återställelse: "Såsom alla dör i Adam, så ska också alla bli gjorda levande i Kristus."

Vi får inte plocka sönder Kristi verk. Hans återställelseverk var fullkomligt. Han skulle göra alla våra fiender oskadliga: synden, djävulen, döden och fördömelsen. Men alltsammans är i denna tid osynligt och för vårt förnuft orimligt; ty han har till trons övning lämnat skepelsen av allt detta onda kvar hos oss.

Då jag har blivit ett Guds barn, kan jag likväl inte se att synden är borttagen; ty jag måste ännu se och känna hennes liv och kraft i mitt kött, så att jag måste alldeles förtvivla och mena att jag är en styggelse för Gud, så framt jag inte har i mitt hjärta djupt fästad den gudomliga övertygelsen, som heter tro, nämligen att Kristus har fördömt synden i köttet genom synd, så att hon för Gud alls intet gäller såsom en synd till min fördömelse. Men i denna tro kan jag ännu med full sanning säga: "I all min synd är ingen synd, nämligen för Gud, som vet vad Kristi dyra blod gäller. Jag är för Gud alldeles syndfri, jag är helt rättfärdig och ren, endast genom Kristi blodiga försoning, endast i Kristus."

På samma sätt när jag ser och känner, huru djävulen rasar i mej och alla människor, då är det mej orimligt att han är av Kristus övervunnen. Men då Kristus har sagt det, måste jag likväl tro det och säga: "Allt hans raseri ska intet skada mej, så länge jag bara förblir i Kristus; han ska tvärtom endast vara mej till tjänst genom att driva och öva mej i tron och i bönen."

Likaså, när döden lägger min kropp i jorden, så att den förmultnar och blir till stoft, då är det mej lika orimligt att denna kropp likväl ska uppstå och leva i evighet. Men när Kristus har sagt det — när Kristus har sagt: "Jag är uppståndelsen och livet;  den som tror på mej ska leva om han än bleve död" — då måste jag gladeligen säga: Kristus ska inte bli lögnare i det ordet.

Obegripliga under! Synden ska inte gälla som synd, djävulen ska inte skada mej, döden ska inte behålla mej, ty Kristus är en fullkomlig frälsare.

Såsom Luther säger: "Sannerligen, om Kristus riktigt utfört sitt värv (att återställa vad som var förlorat) och genom sina apostlar låter predika det, så ska det inte vara något ovisst. Låt oss fördenskull oförsagt våga på honom och fara hädan på denna artikeln, att när vi länge varit döda och förruttnade, och äntligen den sköna basunen börjar ljuda och säga (såsom Kristus till Lasarus): 'Petrus, Paulus, kom ut!' då ska vi i ett ögonblick, såsom en gnista, fara fram ur jorden, skönare än hela himmelen, med hela lekamen och alla ledamöter sammanfogade, om vi än vore brända till pulver, eller förtärda i vattnet."

Lovad vare den store Guden, som själv ska göra det och själv har sagt det, såsom t.ex. i Jes.26: "Dina döda ska leva och med lekamen uppstå igen. Vakna upp och beröm er, ni som ligger under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden ska ge ifrån sej de döda."

Vi har ju alla syndat
och dött när Adam dog,
men genom denne Ene
har vi fått över nog,
ty det som genom Adam
har kommit över oss
har Kristus själv borttagit
- nu slipper vi förgås.

Och jag får lov att fröjdas
i Gud, min Frälsare,
som så har älskat världen
och dött för syndare.
Han lever, jag får leva
i tid och evighet.
Det är vad jag behöver,
det bästa som jag vet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar