lördag 16 april 2016

"Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, och detta är segern, som övervinner världen: vår tro." (1 Joh. 5:4)

Hela elfte kapitlet av Hebréerbrevet lär oss alldeles detsamma, där det visar vad de gamla genom tron har förmått, uträttat och lidit — där aposteln slutligen anför exempel av martyrerna,  som sedan de för Kristi skull först övergivit allt vad kärt var i livet, ägodelar, hus och hem, far, mor, syskon, vänner, även lämnade själva livet — allt genom tron.

Detta kallas att övervinna världen; ty dess furste djävulen med alla hans ingivelser, världen, de otrogna, med hotelser och löften, köttet med dess ömma känslighet för lust och nöd — allt förenade sej att beveka dem till avvikelse och otrohet mot Herren; men allt övervann de. Och segerkraften, som övervann världen, var deras tro.

Ordens betydelse är alltså denna: En pånyttfödd, en troende människa är under ingenting träl, kan allting försaka och lida, är inte träl under en enda synd eller världslusta, ja, inte ens under oskyldiga ting. Att hon inte är träl, betyder inte, att det onda inte låder vid henne, inte heller, att hon inte i en ond stund kan överrumplas och kullkastas av det, utan att hon inte förblir i synden, inte gör synd som något man måste fortsätta med, som man inte kan undvara eller överge — liksom en träl varje morgon nödgas under samma ok gå till samma arbete.

Så härskar också synden och världen över sina slavar, även om de stundom lider därav, gråter och kvider; ja, där tron inte är, är ingen segerkraft, ingen förlossning, de förblir alltid i samma slaveri, vad någon viss synd angår — observera! vad någon viss skötesynd angår; för visst kan man avlägga många yttre synder nådens krafter förutan. Men den som är född av Gud är inte slav under någon synd, om den än alltid är hans vidlådande frestelse, mot vilken han dagligen får ligga i fejd, i vaksamhet och bön. — Men isynnerhet är den människa slav under synden, som inte ens strider och beder emot den, utan också ursäktar och försvarar den.

Vi sade även att en pånyttfödd själ inte ens är slav under oskyldiga ting. Exempel: Det är en oskyldig sak, ja, en god och i ordet påbjuden sak, att ett barn älskar sin fader och moder; men, säger Kristus. den som är träl därunder, den som inte kan övergiva fader och moder för min skull, när det blir nödvändigt, den kan inte vara min lärjunge. Det är en oskyldig sak att ha jordagods, avelsgård, make etc.; men när sådant så behärskade sinnet, att de inte kunde komma till bröllopet och nattvarden, inte kunde följa Jesus, så var det till döds.

Såsom redan är sagt gör tron och nya födelsen inte att naturens känslor, svaghet och strid uteblir, men att, när det gäller, man likväl besegrar dessa, man likväl förblir vid Herren, såsom Asaf säger: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar; dock förblir jag städse vid dej, om mej än kropp och själ försmäktade." Detta heter: "övervinna världen".

Går det däremot så, att jag väl är religiös, andäktig, gudaktig, men när någon min skötesynd, eller någon i sej själv oskyldig kär sak angrips, jag då inte kan bestå provet och låta det fara och ha min skatt och mitt nog i Herren, utan följer med dit frestelsen drar, söker sätta bättre namn och färger på mitt avvikande eller min svaghet och alltså blir övervunnen, då har jag inte den rätte Guden till hjärtats Gud och skatt, så har jag inte nyfödelsens och trons segerkraft. "Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen."

"Och det är de kristnas kännemärke, varpå man bör känna dem och märka, att de är födda av Gud, och åtskilja dem ifrån de falska barnen, som endast behåller skummet av Guds ord, men aldrig har erfarit dess kraft, varav endast blir ett missfoster, vari inget rätt gudligt liv eller kraft finns. Det heter inte här att vara född av Gud och ändå bli kvar i det gamla, döda och världsliga väsendet, samt ligga i synder efter djävulens behag och leva sådan som du varit förr, utan att stå emot djävulen och hans hela rike. Därför, om du inte övervinner världen, utan låter övervinna dej, må du väl berömma dej av tron och Kristus; men din egen gärning vittnar emot dej, att du inte är Guds barn." (Luther.)

Du vill vara kristen, men också på samma gång stå väl med världen eller bara med vissa världsmänniskor; när detta inte låter sej göra utan att du ska ställa dej dem lik, så gör du även det till den grad, att du är älskad och ärad av sådana som inte frågar efter din Herre, inte älskar och ärar Honom. Vad kan detta vittna om? Visst inte bara om någon Petri förnekelse — varmed han dock aldrig blev världens vän, emedan han gick ut och grät bitterligen och var både förut och efteråt en uppenbar Jesu lärjunge — utan det vittnar om en fortfarande, härskande och rådande världslikställighet och otrohet mot Herren, det vittnar, att nyfödelsen och trons kraft fattas dej.

Ty världens vänskap är Guds ovänskap. Varken Kristus eller någon trogen Jesu lärjunge — så älskliga, milda, visa och försiktiga de än var — kunde den konsten att på en gång vara både Guds och världens vänner.

O Gud, ett under är vår tro!
När andra stöd försvann
dess vittnesbörd, dess kraft bestod.
Den är din egen seger
som över världen vann.

Gå, du Guds Ande, med ditt bud
till denna jämmerns jord!
Ja, skapa tro hos oss, o Gud,

och säg till den som tvivlar
att frälst blir den som tror!

2 kommentarer:

  1. Med brodershälsningar till Anders Holmberg och till Ingrid & Lennart Pettersson i Ånäset intill Bönhuset

    SvaraRadera