torsdag 24 mars 2016

"Också era huvudhår är allesammans räknade." (Matt. 10:30)

Tycker du att detta är alltför mycket, så att du har svårt att tro det, så öppna dock ögonen och se dej omkring. Eller är du så blind, att du inte ser vad blotta förnuftet brukar se, att allt vad som finns skapat på jorden är gjort för människan? Att inte en sten eller ett träd eller ett strå finns där, som inte är ämnat till människans tjänst. Ja hela djurens mängd är ju också skapad för människan; hon tar dem alla i sin tjänst. Säger dej inte allt detta att Gud har någon besynnerlig omsorg om människan — att människan är ett alldeles särskilt föremål för hans hjärta?

O, börja dock se på skapelsen, om du är en sådan otrogen, att du kan göra din Frälsare till ljugare, då han  säger att alla våra huvudhår är räknade. Han har själv visat oss till skapelsen. (Se Matt. 6). Och kan du få ögonen öppnade att se, att Gud i hela skapelsen haft människan till föremål, då måste likväl det en gång bliva dej ett väldigt vittnesbörd om vad människan är för Guds hjärta, och hur han då måste i allt vad han tillsänder allraförst se på hennes högsta väl, hennes eviga salighet.

Skåda nu i detta ljus dina allrabittraste erfarenheter, så ska du kanske finna idel gudomlig kärlek och trohet i allt vad som hänt dej. Du har kanske förlorat all din egendom och är försatt i de hårdaste bekymmer för dej och de dina; eller också har du förlorat den huldaste vän du har på jorden, utan vilken du inte kunde leva; eller också har du på en gång förlorat de käraste förhoppningar som du med ett hjärta av djup känsla länge har närt — detta är bittert. Men en gång i evighetens ljus ska du se, att inte det minsta av allt detta bittra hände dej utan  Guds högsta kärleksavsikt, nämligen din odödliga själs frälsning, vilket är en så stor och för vår gamla människa svår sak, att så där djupa sår måste skäras i den.

Eller du har kanske en ännu bittrare erfarenhet, t.ex. den, att sedan du genom Guds stora nåd mot dej hade fått till ditt hjärtas högsta önskan, att hela ditt liv hädanefter måtte bli din Gud till ära och många själar till välsignelse, så har du genom oförmodade frestelser blivit förd in i något sådant syndaelände, att du rentav blivit eller tror dej bli till en förargelse och vanära för evangelium; och du ville dock hellre många gånger vara död än uppleva något sådant. O, stilla ditt hjärta! även något så outsägligt bittert låter Gud sina käraste barn erfara.

Den trognaste lärjunge, som gärna velat dö för sin herre och slutligen gjorde det, skulle först en gång bitterligen gråta över den förskräckligaste förnekelse. Den högst benådade bland kvinnor, utvald att vara själva Guds Sons moder, som en gång sjöng så hänryckt: "Härefter ska alla släkter kalla mej salig", skulle en gång få lämna det dyra barnet ur ögonsikte, att det i tre dagar är förlorat, och hon får i sitt hjärtas bittra bekymmer fördöma sej såsom den allrastörsta synderska, som nu var orsaken till att hela världens Frälsare var förlorad, så att hon nu mycket gärna tiger med, att hon är Guds Sons mor.

Det är vårt hjärtas djupa fördärv, dess benägenhet till självförgudning och andra synder, som med sådana bittra erfarenheter ska brännas ut. Låt oss därför blott vörda Gud och hans höga nådesavsikt med oss, nämligen att bringa oss till den eviga saligheten i himmelen; låt oss vörda hans höga mening med allt, vad han tillstäder eller tillsänder oss, nämligen att rensa, luttra och stadfästa oss i nåden, döda vår gamla människa, helga vårt sinne, föröka vår tro, bön, ödmjukhet och allvarlighet, att göra oss ledsna vid det förföriska jordelivet och längtande efter himmelen.

När vi förstår att Gud har sådana höga och hulda avsikter med allt, vad Han tillsänder oss, låt oss bara ödmjukt och tacksamt prisa Honom för allt vad som händer oss, och aldrig glömma det gyllne ordet, som står och faller med själva Herren Kristus: "Också era huvudhår är allesammans räknade." Och ser du dej alltför ovärdig till en så övermåttan stor nåd, så hör vad som i Uppb. 5:1—6 så högtidligt sägs om alla skapade varelsers ovärdighet inför Gud. Där står, att "ingen i himmelen, eller på jorden, eller under jorden fanns värdig, inte ens att se på boken" — och dock borde Johannes inte gråta över detta, ty det fanns en som var värdig, sade en av himmelens äldsta. "Gråt inte! Si lejonet av Juda släkte har vunnit;" och då såg Johannes ett Lamm, som om det hade varit slaktat.

O, att den synen så ginge oss genom märg och ben, att den bleve beständigt stående för våra ögon, att vi aldrig glömde att endast det slaktade Lammet är värdigt, och det för oss — ty det är ju sannerligen inte slaktat för sej, utan för oss — och att det är för detta Lammets skull vi är så mycket värda för Gud, att också "alla våra huvudhår är räknade, att inte ett hår faller av vårt huvud hans vilja förutan".

Jag går bland änglar var jag går,
och de skall mig bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg!
Jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

2 kommentarer:

  1. Ett samtal kring denna betraktelse från 2014:

    Andreas Holmberg24 mars 2014 10:00
    Läs och bedöm själv huruvida Rosenius inte råkar vara lite för antropocentrisk i den här betraktelsen, se http://efsidag.blogspot.se/2008/02/rosenius-villolra.html

    Ett samtal i den här frågan vore välkommet! Haka gärna på!

    SvaraRadera
    Svar

    Läsarkommentar 24 mars 2014 18:52
    Har inte tid till att granska saken utförligt än, men hur ser du Rom 8:19-23?

    Radera

    Andreas Holmberg25 mars 2014 08:19
    Ja, Rom. 8:19-23 ser jag personligen som ett tydligt bevis för att skapelsen har ett egenvärde och inte rakt igenom "är gjort för människan" eller "ämnad till människans tjänst". Det är väl då snarare tvärtom att vi är "gjorda till skapelsens tjänst" - för att "bruka OCH bevara"?

    Men Rosenius skriver verkligen fint om det bibelställe du nämner; se http://www.corosenius.blogspot.se/search/label/Rom.%208%3A19-21, även om han också där hävdar att allting skapades till Guds barns "tjänst och glädje". Även de stora havsdjupens ännu till stor del oupptäckta djur? Men ordet "glädje" är bättre än "tjänst", som tyvärr alltför lätt riskerar att legitimera ren exploatering.

    Fast finns det något bibelstöd för att allting skapades till människans tjänst, så måste jag naturligtvis böja mej. Gör det? ("Allting måste tjäna DIG" står det visserligen, men då om GUD).

    Radera
    Svara

    SvaraRadera
  2. Samtal från 2014 (forts.):

    Läsarkommentar 25 mars 2014 15:46
    Jag tycker det verkar mer som att ni båda har rätt. Skapelsen är för människan och människan måste ta hand om den.

    Rosenius måste dra från Psaltaren 8. Där det står "Vad är då en människa.... Du satte honom till herre över dina händers verk; allt lade du under hans fötter: får och oxar, allasammans... Enligt Hebreerbrevet 2:5 handlar detta stycke om Jesus, Människosonen, och hur "den kommande världen" är "lagt" "under" honom. Men andra översättninger skriver inte "Vad är då EN människa..." utan t.ex. (NASB) mer öppet "What is man..." Jag vet inte vad för sorts bibelöversättning Rosenius använde, men kunde han inte dragit annorlunda slutsatser som också var rätta?

    I 1 Kor 3:21-23 står det: "...allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud."

    Är "allting" allting?

    SvaraRadera

    Andreas Holmberg27 mars 2014 05:11
    Tack för ett intressant samtal! Fler får gärna delta!

    Men även om vi tolkar Psaltaren 8, precis som 1 Kor 3, så att allt i någon mening är "vårt", nämligen så att vi människor - och i särskild mening de som blivit nya människor i Kristus - fått ett förnyat förtroende och ett "arv" som gäller hela skapelsen, är det fortfarande svårt att försvara den här meningen hos Rosenius:

    "Eller är du så blind, att du icke ser, vad blotta förnuftet plägar se, att allt, vad som finns skapat på jorden, är gjort för människan?"

    Jag tror nämligen att varken Skriften eller blotta förnuftet är särskilt tydlig med att de stora havsdjuren eller den stora tallskogen här intill "är gjord för människan". Det är t.o.m. tveksamt om "vår" snälla lilla huskatt som jag nyss släppte ut på fria strövtåg är "gjord för människan" mer än vi är gjorda för den.

    Vissa delar av skapelsen är utan tvekan mer "gjorda för människan" än andra. Men Rosenius skriver "allt som är skapat på jorden." Och det menar jag fortfarande är antropocentriskt i överkant. Jag skulle nog snarare säga att t.ex. de stoltaste bergshöjderna i Himalaya och de djupaste havsdjupen i Marianergraven uppenbarligen ("vilket blotta förnuftet plägar se" ;o) inte alls är gjorda för människor, även om somliga "besegrat" Mount Everest och åtskilliga fått betala med sitt liv för sina försök.

    SvaraRadera

    Andreas Holmberg27 mars 2014 05:24
    Ett mer näraliggande exempel: Bara för att mina tre små barn i en mening är just "mina", betyder inte det nödvändigtvis att de är "gjorda för mej". Att jag blev skapad för dem är i varje fall betydligt mera troligt. De har givit mej mycket glädje, och kanske ska bli min eventuella ålderdoms tröst och hjälp, men oavsett vilket har de naturligtvis ett enormt, allt övervägande s.k. egenvärde. Även om jag hade dött strax efter deras födelse, hade deras bestämmelse kunnat vara intakt, ja, även om jag aldrig hade fått se dem.

    På samma sätt tror jag att det finns varelser och platser som bara är skapade för sej själva och Gud, även om det förvaltarskap vi fått oss anförtrott gäller hela skapelsen (och nog ibland helt enkelt handlar om att lämna den i fred - vilket både olika slags "fridlysningar" och "reservat" är utmärkta exempel på att vi äntligen insett).

    Men tack för dina synpunkter! Jag tror att du har rätt i att Rosenius utgått från de texter du nämner, även om jag inte tror att texterna riktigt säger vad Rosenius tycks mena.

    SvaraRadera