Detta är det yppersta och största budet. Och vad kan vara skäligare, än att vi får älska Gud? Är det inte sant och rätt, att varje pulsslag, varje tanke, varje kraft, vårt hela sinne och tankeförmåga, kropp, själ och liv, skulle allt tillhöra Honom, varje ögonblick vara ägnat åt Honom? Ingen stund av vårt liv borde gå förbi, utan att vi med trängtande, älskande själ såge på Honom, frågade efter hans vilja och välbehag, aktade på hans vink. För väsenden, som är skapade till Guds beläte, anstår sannerligen ingenting mindre.
Och sådant ligger i orden: "Älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg." Ty att du ska älska Gud av allt ditt hjärta, det vill just säga, att du uppriktigt och utan skrymtan verkligen ska älska Honom, så att Han utgör det förnämsta föremålet för dej, vilket fördunklar alla andra, och till vilket allting sedan hänförs.
Ty vi vet, att människan är så danad, att hon aldrig kan på en gång älska två föremål lika, utan alltid är ettdera det förnämsta, såsom Jesus förklarade i Matt. 6:24. Just detta förnämsta föremål för hjärtat, det du mest tänker på, innerligast trängtar efter och hänger vid, detta som mest fägnar dej o. s. v., detta hjärteföremål vill Herren Gud vara för dej. Detta betyder ordet: "älska Gud av allt ditt hjärta." De följande orden utgör sedan bara en vidare utveckling av det första, eller av vad som alltid följer därmed.
När det tilläggs "av all din själ", vill det därför säga, att när du älskar Gud av allt ditt hjärta, du också uppoffrar för Honom hela ditt liv, så att din egen välfärd, ära, njutning, ja, själva livet, aktas ringa för Honom. Ty ordet "själ" betecknar i Skriftens eget språk vanligen det lekamliga livet och allt, vad som förelöper i våra yttre sinnen. Således, om antingen kärleken till jordiska ting och till något eget vill dra ej, eller fruktan för lidanden vill driva dej från Herren, låter du genast allt fara och säger: "Må vad som helst förloras eller drabba mej, när jag har dej, o Herre, frågar jag inte efter himmel och jord."
Vidare heter det: av alla dina krafter — det vill säga, att alla dina förmögenheter varje stund är sysselsatta med Gud, med hans tillbedjande och tjänst; så att dina tankar alltid umgås med Honom, din inbillningskraft, dina sinnesrörelser alltid har Gud till ämne och föremål; att dina ögon ser, dina öron lyssnar bara efter det som tillhör Gud, din tunga vill beständigt tala om Honom, dina händer göra Honom något till tjänst.
Slutligen heter det: "Älska Gud av all din håg", eller egentligen "eftertanke". Att älska av all sin håg eller eftertanke tyder på den kärlekens omsorg att för varje tillfälle träffa det bästa sättet att behaga och tjäna den älskade, vilket med andra ord är ett aktgivande på den älskades smak och välbehag, så att det som behagar honom, är för den älskande alltid det rättaste, bästa och behagligaste.
Lägg märke till vad det innebär att älska Gud av all sin håg! Det är att inte veta något annat rättesnöre, för vad som är gott, rätt eller ljuvt, än Guds behag; att om blott Gud vill, tillstädjer eller tillskickar något, vore det också i sej självt än så bittert för mej, är det mej genast kärt och dyrbart, bara därför att den käre Guden vill det; och slutligen, att detta ska vara din egen lust. Ty att älska av all sin håg är just motsatsen mot att göra något bara på befallning eller av tvång. Alltså, om det kostar på, om du känner det svårt när du ska göra eller lida något för Guds skull, så att du måste strida med någon motvilja, då älskar du inte Gud av all din håg.
Du ska så älska Gud, att allt vad Han någonsin tillstädjer eller tillskickar dej, är för hans behags skull alltid kärt och dyrbart för dej, om det också vore i sej självt det bittraste, t. ex. att det käraste föremål du hade på jorden berövas dej, eller att din hela jordiska lycka förstörs, eller ditt goda namn och rykte i grund tillintetgörs o. s. v. Si, allt sådant är i sej självt bittert, men ska bara för din Guds välbehag vara dej kärt och behagligt, endast därför att Han vill det. Sådant ligger i orden älska Gud av all din håg.
För hur kan man älska Gud av all sin håg och dock inte älska det som behagar Gud, utan känna motvilja för ett bud som Han givit eller för ett lidande som Han tillsänder? Om du bara älskar Gud av allt ditt hjärta — av all din själ — av all din håg, ska ju allt vad som är hans välbehag vara dej kärt och vara dej lika, vare sej det är ljuvt eller bittert, om bara Han vill det.
Ursäkta, men här tycks mej den käre Rosenius spänna bågen för hårt. Ligger det i det dubbla kärleksbudet att det onda ska vara oss lika ljuvligt som det goda bara för att Gud tillstädjer det drabba oss?
SvaraRaderaFann ens Jesus - på vilkens kärlek författaren knappast vill anmärka - det förestående lidandet på korset lika ljuvligt och kärt som t.ex. samtalen i Betania, bara för att det utan tvivel var i enlighet med Guds vilja och därigenom hans egna djupaste intentioner? "Dock, rörd av vårt elände / du kvalen snart ej kände" är ju en rad som med rätta utmönstrats ur psalmboken.
Kommentera gärna, ni som läser! Särskilt nu under "Rosenius-året"!
Som kristna får vi varje dag vara förvissade om att vår himmelske Fader vet vad som är bäst för varje sitt barn.När han fostrar oss kan vi vara trygga än vad som händer oss. Jag tror att det är detta Rosenius menar. Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet: Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.
SvaraRaderaJa, Karl (tack för den uppbyggliga kommentaren!), när vi följer Herren får vi vara trygga under livets alla förhållanden och Gud kan vända precis allt till vårt eviga bästa - så långt är vi på Guds ords grund och det mesta Rosenius brukar skriva är helt på den linjen.
SvaraRaderaMen jag undrar ändå om det inte är vad som brukar kallas "överfromt" att skuldbelägga t.ex. en fars sorg vid sina barns död. (Älskade vi Gud som Gud vill att vi ska älska honom skulle ju allt han tillstädjer ske vara oss precis lika kärt och ljuvligt, ont såväl som gott, eller hur var det nu?)
Rosenius tycks själv (enligt Amy Moberg-biografin) ha trott att han älskat sina små hoppande döttrar och deras lika klädnad för mycket, så att Gud därför måste ta ifrån honom den ena. Och jag tror inte att vi behöver följa honom i allt hans tänkande därvidlag eller annars.
Men jag tar alltså till mej det mesta av det C O R skriver även här ovan som bibliskt grundat - och själva Jesus-ordet är ju så djupt hjärterannsakande i sej självt. Inte står vi precis som några goda laguppfyllare bara för att vi denna gång kanske inte behöver ta åt oss riktigt allt av Rosenius´ utläggning. Men fler får gärna kommentera saken!
SvaraRadera