lördag 28 november 2015

"Om vi samman med Kristus blir inplantade till en lika död, så blir vi också uppståndelsen lika." (Rom. 6:5)

Måtte var och en här märka, vad som är den sanna helgelsens hemlighet. Aposteln säger inte, att vi bara ska fara efter Kristi döds och uppståndelses likhet, utan han säger, att vi är "inplantade, sammanplanterade med Kristus till hans döds och uppståndelses likhet".

Ordet sammanplanterade eller sammanväxta betecknar den innerligaste förening med Kristus. Vad kan utgöra en innerligare förening, än den emellan en växande gren och dess stam? De är ju alldeles en kropp; samma liv och safter som är i stammen, är också i grenen. De är till själva väsendet ett. Vilket under av Guds nåd!

Herren Kristus har själv så beskrivit föreningen emellan sej och de trogna, nämligen med bilden av grenarna i vinträdet (Joh. 15). Där talar Han om detta "sammanväxande" med Honom och säger: Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som förblir i mej och jag i honom." Han sa också samma afton till sin himmelske Fader uttryckligen så: "Jag i dem och du i mej; för att de ska bli fullkomna i ett."

Detta är förvisso ett nådesunder, som överstiger alla våra tankar. Och såsom aposteln här framhåller denna innerliga förening med Kristus, detta "sammanväxande", såsom grunden till den rätta helgelsen, till köttets dödande och till vandringen i det nya levernet, så säger också Herren Kristus: "Den som förblir i mej och jag i honom, han bär mycken frukt; mej förutan kan ni inget göra. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre han blir i vinträdet; så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej."

Vi borde dock höra och tro Herren själv och hans apostel. Hur många talar inte om helgelsen, vilka dock har en helt annan lära därom, då de endast med bud, regler och pådrivande vilja gör människor heliga, utan avseende på om de står i förening med Kristus, är döda från lagen och lever i tron.

Må var och en akta sej för denna mäktiga förförelse, vilken skapar endast "vitmenade gravar", skrymtare och verkhelgon, och vilken därjämte ligger grundad i allas natur, då vi alltid är böjda att anse oss själva äga krafter att göra Guds vilja, om vi endast anstränger oss.

Minns då i alla dina livsdagar, att när aposteln ville företa den läran om helgelsen, han inte började med att endast ge bud och regler, inte heller med att endast straffa, förmana och pådriva, utan skriver först om grunden och villkoret för all sann helgelse, nämligen en innerlig förening med Kristus. Vi är "sammanplanterade", vi är "döda med Kristus", samt med Honom "begravna" och "uppståndna" — sådant måste gå förut, säger han. Såsom han också i episteln till kolosserna börjar förmaningsavdelningen med de orden: "Om ni nu är uppståndna med  Kristus", "ty ni är döda".

Och när Herren själv förklarar, hur vi ska kunna bära frukt, säger Han: "Om ni förblir i mej. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv." När ska vi dock bli fria från den olyckliga dårskapen att vänta frukt, innan trädet ännu är planterat? — den djupa inbillningen, att vi i oss själva äger krafter att bära goda frukter! Är du inte sammanplanterad med Kristus, så är det omöjligt, att du kan bära god frukt. Däremot är det också lika omöjligt, att du kan bli utan frukt, om du är i verklig förening med Kristus; såsom Han själv säger: "Den som förblir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt."

Då Han säger: "en gren i mej, som inte bär frukt", talar Han om dem, som "har namnet, att de lever, och är döda". Men om allt, som verkligt lever i Honom, säger Han, att det bär frukt, somt hundradefalt, somt sextiofalt och somt trettiofalt. Det är omöjligt, att Kristus och hans Ande, boende i oss, ingenting skulle uträtta.

Därför, om du lever blott "dej själv", efter denna världens lopp, och gör, vad köttet och sinnet lyster, främmande för det sinne, som älskar Guds lag, det sinne, som angriper och kuvar den gamla människan, kan du därav veta, att du inte lever i förening med Kristus. Och att du i dopet är en gång inplanterad i Honom, eller att du nu bekänner dej tro och tillhöra Honom, det hjälper dej då inte, när du fortfarande lever utan förening med Kristus; du har förnekat ditt dopsförbund och är en ifrån Kristus avbruten gren, som på detta sätt alltmer förtorkas.

Men Gud, "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, liksom om de vore", Han gör ännu alltid stora underverk. Just "då vi var så döda i synderna, har Han gjort oss levande samt med Kristus". Han är "rik i barmhärtigheten för sin stora kärleks skull". Han vill ännu, även med dej, göra det underverket, varom Kristus sa: "De döda ska höra Guds Sons röst; och de som hör den ska leva."

O, låt mej få vara en liten kvist
på vinstocken din, Herre Jesus Krist,
och måtte vi aldrig bli skilda igen
men älska och älskas som vän hos vän!

Du i mina ådror har flutit in,
jag knäböjt och druckit ditt nattvardsvin!
Då styrktes min ande, så modlös och matt
av den himmelska daggen från skärtorsdagsnatt.

Så flätas vi samman, vi vinkvistar små,
som bröder och systrar vi kring dej får stå.
Men låt oss ej vissna, o Herre, till slut,
bli brutna från stocken och kastas ut!

Så rensa mej, Jesus, med ömmaste tukt!
Om grenen då blöder, så bär den din frukt,
då läker du säkert mitt drypande sår,
du har mej så kär, du som bäst mej förstår.

Ja, låt mej få vara en liten kvist
på vinstocken din, Herre Jesus Krist!
Ditt kors ramas in av oss vinkvistar små,

och upp till ditt hjärta jag gärna vill nå!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar