Luther säger: "En kristen är inte en sådan människa som ingen synd har, utan en sådan som ingen synd blir tillräknas" — en sådan, som har det särskilda privilegiet, inte att göra synd, utan att, om så illa sker, att hon förgår sej, hon aldrig ska dömas efter lagen; ty skulle vi ännu svara inför lagen och dömas efter denna, så bleve intet kött frälst, och då vore det bäst att genast taga avsked ifrån all tanke på saligheten. Men då vore allt Guds evangelium falskt, då vore Kristus fåfängt död, och alla trogna förtappade i synder.
Men Skriften säger, att "just det lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse". Skriften säger, att Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss". Skriften säger: "Nu sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren", lagen.
Detta är orsaken varför ingen synd tillräknas de trogna; såsom David och Paulus uttryckligen vittnar, att saligheten är den människas, vilken Gud ingen synd tillräknar. Observera, de säger inte: Hos vilken ingen synd finns, utan vilken ingen synd tillräknas.
Men det är inte nog med det, att vi är fria ifrån lagen och att ingen synd tillräknas oss, utan därtill kommer ännu, att tvärtom en rättfärdighet tillräknas oss, som inte finnes i oss, en hög, fullkomlig och evig rättfärdighet, nämligen Kristi oss förvärvade rättfärdighet. Såsom åter Skriften vittnar: "Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror;" och åter: "Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar."
Av detta kommer, att vi för Guds ögon inte bara är fria från all synd, utan också tvärtom fullkomligt rättfärdiga, ja, själva rättfärdigheten och alla stunder täcka i Honom, som är kärkommen, så att Gud nu kan helt obehindrat älska oss med hela sitt hjärtas kärlek. Allt detta kommer därav, att vi är iklädda Kristus med allt, vad Han var och gjorde för oss, så att Gud ser oss an bara i sin älsklige Son.
— Se nu, säger Luther, "vad den kristna tron har för en översvinnelig rikedom, åt vilken alla Kristi verk och lidanden blir givna till egendom, att hon kan lika så fullt förlita sej därpå, som om hon själv gjort dem. Ty Kristus har sannerligen inte gjort dem för sej själv, utan för oss. Han behövde intet av dem, utan Han har samlat oss denna skatt, för att vi ska tro och äga Honom". Och åter: "Eftersom Kristus är min genom tron, och jag är hans tillbaka, kan ingen lag beskylla mej mer än Kristus. Och om än lagen kommer och angriper mej, kastar jag dock sådant emot honom och säger: Jag har ju gjort allt och mer, än du ens vill ha (genom min borgesman, Kristus); och änskönt jag ännu har synd i mitt kött, har jag dock min rättfärdighet i Kristus; Han är min och ger mej allt vad Han har, alltså är jämväl hans renhet min — alltså kan lagen inget uträtta emot mej. Men ser jag ner på mej själv, finner jag ännu mycket orent på mej, därtill lagen har rätt. Lagen säger: Du har synder (inför Gud). Svarar jag: ja, så är jag förlorad. Säger jag: nej, måste jag ha en stark grund att stå på. Varifrån vill jag väl ta detta mitt nej? I min egen barm lär jag sannerligen inte finna det, utan i Kristus; där måste jag hämta det och kasta det för lagen. Han kan säga nej emot lagen, har också därtill grund, ty Han är helig och utan synd. Och detta sitt nej skänker Han mej, eftersom Han skänker mej sin rättfärdighet."
Se, sådant menar Skriften, då hon säger: "Ni är döda ifrån lagen genom Kristi lekamen", eller att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror; att det är ingen fördömelse i dem, som är i Kristus Jesus; och att ingen synd tillräknas dem.
O, här skulle vi dock stanna och besinna oss — besinna våra konungsliga fri-och rättigheter — besinna, om allt detta är sanning eller inte. Antingen måste ju allt detta vara sanning, eller är det lögn. Är det sant att inget är fördömligt i dem som är i Kristus Jesus, att fastän synden ännu bor i dem, ja, överrumplar och kullkastar dem, den ändå aldrig tillräknas dem, eftersom de inte är under lagen, utan under nåden, och att de alltså aldrig ska stå till rätta inför lagen, så länge de håller sej till Kristus i tron? Är detta sanning, så är det en förvånande herrlig sanning. O, en förvånande sanning!
Och dock, sanning är det, så visst som Guds ord inte kan ljuga. Sanning är det, trots allt vad djävulen, verkhelgonen och vårt eget förnuft må säga därom. Sanning är det, om jag också nu inte har den ringaste känsla därav.
O, här vill vi stanna, här förlusta oss och fröjdas mitt i jämmerdalen, att Herren vår Immanuel har grundat ett sådant saligt rike på jorden, att syndare ska vara inför Gud inte syndare, utan heliga, täcka och älskliga.
Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.
Men aldrig de eländas sköld ska fallera,
än tål den en dust ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera
de skulle bespara sej många besvär.
Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippa står fast som vi bor i ändå.
Vi fäller ej modet förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!
Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar