Jag har i min håg även den lagen, att jag vill tro allt det min allsmäktige Herre sagt, om det än vore aldrig så orimligt för mitt blinda förnuft. Men hur går det? I mitt blinda och högmodiga förnuft är en annan lag, som griper mej fången och säger: Det och det är orimligt, ja, omöjligt — och då nu inte jag ser sakens möjlighet, så tvivlar jag på Guds ord och "gör Honom till en lögnare". Detta är ju en gruvlig synd, som jag aldrig vill begå; men att jag ändå begår den, det betecknar förvisso att jag "grips fången av syndens lag".
Eller hur går det dej t. ex. att tro artikeln om våra kroppars uppståndelse? Efter sinnet håller du Herrens ord om detta heliga och sannfärdiga, och du håller Gud mäktig att kunna göra allt, vad Han vill och sagt, men en stund kommer, då du fäster ögonen på några multnade ben, och du tänker: Ska också våra kroppar uppstå? Nej, det är orimligt. Då har den lag, som är i dina lemmar, ögon och förnuft, gripit dej fången.
Ja, med själva den stora huvudartikeln om syndernas förlåtelse händer ju oupphörligt detsamma! Du har all din salighet i tron på Jesu blod, att detta renar oss från alla våra synder; men förrän du hinner tänka det, har du börjat se på någon viss synd, som du mest lider av, dess otillbörlighet och oändlighet, och du tänker: Det borde dock någon gång bli slut med synden; jag syndar ju ännu alltjämt; hur kan jag då tro Guds nåd? — och så är du snart fången i otrons och förnuftets lag.
Likaså när annan nöd, brist och bekymmer uppstår, då säger dej den lag, som är i din håg: Hoppas på Gud. Han är en allsmäktig och trofast Fader. Frukta inte, tro allenast. Men då hör du genast en annan lag från ditt otrogna hjärta, som säger: Detta kan dock inte hjälpas, det är omöjligt, det är förbi o. s. v. På detta sätt erfar vi oupphörligt i vår klena tro, hur lagen i lemmarna griper oss fångna.
Och detta sker oss inte bara med tron och hoppet, utan ock med levernet. Efter den lag, som är i min håg, håller jag Guds bud inte endast heliga och sanna, utan också hjärtligen kära; men på ett ögonblick blir de mej såsom ett intet, jag kan inte besinna och vörda Guds närvaro, det är mej så, som vore Gud inte till; det går mej så, som aposteln säger: "Jag vet inte vad jag gör; ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag".
Jag ville vara orubbligt saktmodig och mild, men grips i ett ögonblick av vrede och otålighet. Jag ville vara beständigt ren och fri från alla syndiga begärelser, men grips fången av syndens lag, så att jag gör det jag hatar. Jag ville vara ödmjuk mot alla människor, tålig i bedrövelsen, oegennyttig och himmelskt sinnad; men på ett ögonblick är jag förd från mitt rätta sinne till ett tillstånd, som är mej en gåta och en förskräckelse.
Vad är nu allt sådant, om inte just det aposteln här säger: Jag grips fången i syndens lag, som är i mina lemmar. Och vem kan säga, hur illa det då kan gå till?
Att nu Anden likväl behåller segern, det beror på att själen under allt förblir i den heliga håg som ännu fortfarande reser sej upp emot köttet, strider emot synden och med ånger och tro åter upprättas vid nådastolen, åter får förnyad tröst, håg och kraft att fortsätta vandringen efter Anden. Det beror på att själen genom alla förödmjukande erfarenheter bara blir desto mer gudfruktig, alltmer lär känna sin svaghet och syndens fruktansvärda makt, samt alltmer drivs till bönen och ordet, för att där söka hjälp.
Hur det går med detta, det är ett mycket viktigt förhållande att ge akt på; för går det tvärtom så, att själen börjar bli alltmer borta från nådastolen, trivas i synden och ursäkta den, då vittnar detta om ett tillbakagående, ja, om sömn eller död. Men blir synden tvärtom alltmer förskräcklig för anden, och just den synd, som mitt kött mest älskar, så att jag omsider håller alla andra synder ringa emot denna, håller mej själv för den ovärdigaste syndare, men nåden och Kristus alltmer oumbärliga: då vittnar detta, att anden under alla strider blir alltmer gudfruktig och helgad. Skulle det åter ha kommit därhän att all strid upphört, att själen nu finner sej så god och from som hon vill vara, då är detta ett säkert tecken på att hon somnat och stilla givit sej åt fienden.
När det går som bäst i detta livet, går det så, att synden inte är död och fåfäng, utan besvärlig och tryckande, eftersom jag inte lämnar mej åt dess vilja, utan vakande och bedjande kämpar emot den. Men då blir ofta striden hård och nöden stor. Detta är vad de tjusta och sovande själarna inte vet av; detta är den strid som förs av dem som kämpar för en krona, och hos vilka lagen uppväckt all begärelse.
Om vägen ger sår
och frestaren ofta min undergång spår,
då för det mej bara till Frälsarens famn,
där stillnar min strid och där har jag min hamn.
Min sköld och mitt svärd och min rustning han är,
min Frälsare kär,
min Frälsare kär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar