Här ska vi noga lägga märke till, vad det vill säga att be i Jesu namn! Att be i Jesu namn betyder egentligen att be på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen med tro åberopa medlaren. Detta är, vad själva uttrycket, be i en annans namn, ännu alltid betyder, och vilket är oss väl bekant genom det, som dagligen i det mänskliga livet förekommer, då en rik och betrodd person ger en fattig hjälpbehövande blott sitt namn och förord hos den, som innehar de medel den fattige behöver. Med ett sådant namn och förord från en rik och ansedd person går den fattige alltid med stor tillförsikt till den som ska lämna den behövliga hjälpen; och denne hjälpare är därvid så trygg och färdig att lämna denna hjälp, att han inte ens frågar efter den fattiges försäkran om ordentlig återbetalning, utan svarar: Jag behöver inte mer än detta namn. Så går det, när man får komma i en annans namn.
Härav kan vi väl till någon del fatta, vad det i allmänhet är att be i Jesu namn, och vilket i våra kyrkoböner vanligen uttryckes med slutorden: "Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre." Men ser vi på det sammanhang textorden förekommer i, så ligger väl i detta sammanhang också någon grund för deras mening, som förklarar bedjandet i Jesu namn även åsyfta, att man ber i enlighet med Jesu sinne. Men för att kunna rätt be på Jesu förtjänst och be i Jesu sinne fordras nödvändigt det Andens verk i själen, varigenom vi blir sanna Jesu lärjungar och Guds barn.
Så djupt ligger den smittan i all människonatur, att Gud ska se på oss och vår värdighet och vara oss nådig, då vi varit rätt fromma och lydiga; men däremot att vi inte kan vänta, att Han ska i nåd se till oss och höra våra böner, då vi har samvetets förebråelse för synd och ovärdighet — så djupt sitter den självrättfärdighetssmittan i allas vår natur, att även sanna Guds barn, som i den första stora sinnesändringen varit av lagen så tillintetgjorda och förkrossade, att de endast med stor nöd kommit igenom den trånga porten av tro på idel nåd på Kristi förtjänst allena, men blivit genom denna tro alldeles saliga i Kristus, att de samma ännu tusende gånger, ja så länge de leva på jorden, åter faller i samma villfarelse, att Gud ska vara dem nådig och höra deras bön, endast i den mån de varit lydiga och fromma, och däremot vara vred och inte vilja höra dem, när de har blivit överrumplade av synden och känner stor ovärdighet. Men att i bönen komma fram med den tanken, att Gud ska höra oss i den mån vi själva är värdiga, det är just motsatsen mot att be i Jesu namn eller med tröst endast till hans medlareförtjänst.
O så mycket nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras inte, för att vi omsider ska alldeles mena det sant och rent: Bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mej nådig och ge mej det goda, fastän jag förtjänt bara det onda!
Men är nu detta den svåraste konst även för pånyttfödda Guds barn, hur omöjligt är det inte då för de oomvända att kunna rätteligen be en enda bön på Jesu förtjänst allena! Lika omöjligt är det också i det opånyttfödda tillståndet att kunna bedja i Jesu sinne, att ha av hjärtat samma angelägenheter och böner som Herren Jesus själv, vilket var det andra, som hörde till att be i Jesu namn, ty till bön hör själva hjärtats begär och angelägenhet. Men tänk, vilket nådens underverk när jag upptäcker, att jag genom tron fått ett sådant hjärta, att även när jag inte tänker på Jesu föreskrift eller exempel för bön, utan går i mitt vardagliga arbete, jag likväl har i mitt hjärta samma bekymmer, samma omsorg, önskningar och suckar, som jag återfinner i Herrens bön och i andra uttryck av Jesu sinne.
Jag går och tänker och tänker och suckar, att Gud må ge sin nåd till sitt rikes förökelse i mitt eget och andras hjärtan — jag har ett sådant sinne, att ingen större glädje vederfars mej, än när jag märker Guds verk i en människas själ, när jag märker, att Guds rike växer till på något ställe, att Guds namn blir känt och ärat. Se, där har jag då samma sak, som ligger i de två första bönerna av Fader vår: "Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike." Detta var också summan av allt vad Jesus sökte här, för vilket Han smakade döden och använde alla krafter att frälsa själar och utbreda salighetens rike på jorden. Du, som nu går kanske med ängslan och suckan och tänker på samma sak, själars frälsning och salighet, gläds och häpna över den nåd som är dej vederfaren, att samma sinne är i dej som i Jesus. Må då hela världen för övrigt vara dej mörk och trång, det är ett nådens under verkat i din själ, som tusenfaldigt överväger allt, vad på jorden eljest kan tänkas.
När du, utan någon tanke på Jesu föreskrifter eller på bönerna i Fader vår, kanske både dag och natt umgås med denna suckan: Ack, att Gud måtte genomdriva sin vilja med mej, även om hans vilja skulle förhindra och döda min egenvilja, blott att hans vilja sker! Ack, att jag kunde göra Guds vilja! — då är i ditt hjärta samma sinne som i den tredje bönen: "Ske din vilja". Vakna med fröjd och häpnad över det underverket i ditt hjärta, att samma sinne är i dej som i Jesus! Vilken nåd, vilken herrlighet, att samma Ande bor i oss som i Gud! Är inte detta ett bevis på en "delaktighet av Guds natur"?
Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar