Såsom grunden till hustruns plikter är underdånighet, så är grunden till mannens plikter: kärleken. "Ni män, älska era hustrur". Där bara kärleken är, där följer också allt annat av sej självt; såsom aposteln säger: "Kärleken är tålig och mild, den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, han tänker inget argt" o. s. v.
Men för att betrakta den äkta mannens kärlek till sin hustru, låt oss särskilt samla vår uppmärksamhet omkring den högtidliga framställningen därom i Ef. 5. Aposteln säger: "Ni män, älska era hustrur, såsom också Kristus älskade församlingen och har utgivit sej själv för henne. Så ska också männen älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sej själv. Ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan hellre föder och fodrar det, såsom också Herren församlingen." Se vilken hög bild — till hög ära för äktakärleken — att den avbildas med Kristi kärlek, vilken övergår all kunskap!
Låt oss nu bese lärdomarna härav. Det mest utmärkande i Kristi kärlek till församlingen är, först, att Han älskar oförskyllt, utan vår förtjänst eller värdighet, blott på Faderns eviga utkorelse; varom Han själv säger: "De var dina, och du har givit mig dem. Allt, det du har givit mej, har jag förvarat. Och ingen ska rycka dem utur min hand; ty Fadern, som har givit mej dem, är större än alla." Så ska också mannen älska sin hustru för Faderns viljas skull, utan avseende på hennes större eller mindre fullkomligheter, bara därför att Fadern givit honom henne, att hon är hans hustru. Den kärlek, som beror av egenskaper, av bättre och sämre stunder, är en flyktig, obeständig och ytlig kärlek. Om Kristus hade älskat oss så, då hade Han inte givit ut sej själv för oss. Nej, att Gud givit dej denna maka, fört henne i din famn och sagt: Denna ska vara din, älska denna, håll dej till denna — se, det är tusen gånger mer än alla de skönaste egenskaper hos en kvinna!
För det andra, Kristi kärlek gjorde Honom och församlingen till ett; såsom aposteln här genast anmärker: "Vi är lemmar av hans kropp, av hans kött och av hans ben." Så, tillägger aposteln, har också äkta makar blivit ett, av de två blir ett kött. Detta sker dock inte bara genom kärleken, utan grundar sej egentligen på en Guds tanke vid kvinnans skapelse.
Överväg bara den märkliga berättelsen om detta i 1 Mos. 2. Först omtalas, hur Gud skapade kvinnan av ett revben av mannen, och hur mannens första utrop, då han såg kvinnan, var: "Detta är dock ben av mina ben och kött av mitt kött." Då följer just därpå Guds första ord om den äktenskapliga föreningen, som lyder så: "Fördenskull ska en man övergiva far och mor och förbli vid sin hustru, att de skola varda till ett kött." Så har Herren Kristus själv förklarat saken, då Han påminde fariseerna om denna Guds stiftelse och sade om äkta makars oupplösliga förening: "Så är de nu inte två utan ett kött." Därpå grundar sej nu det aposteln här säger, att männen ska älska sina hustrur såsom sina egna kroppar, nämligen såsom verkligt varande deras egna kroppar; ty märk, vad som följer: "Den som älskar sin hustru älskar sej själv; och ingen har väl någonsin hatat sitt eget kött" m. m. Borde inte denna omständighet väcka mången man till besinning och mer kärlek till sin äkta hustru?
För det tredje, Kristi kärlek var en uppoffrande kärlek; Kristus har älskat församlingen och givit sej ut för henne, därjämte föder och fodrar Han henne; och inte bara det, utan Han ger henne också hennes gladare stunder, hennes fröjder och vederkvickelser. Så ska också mannen göra allt, för att inte bara försörja sin hustru, utan också bereda henne trevnad och vederkvickelser, såsom kärleken ju självmant gör.
I korthet, alla mannens plikter innefattas i kärleken. "Ni män, älska era hustrur!" Men aposteln tillägger vidare: "Och var inte bittra mot dem." Det är sant, Gud har givit er herradömet, hustrurna är skyldiga underdånighet; men tänk inte därför, att ni mån efter behag fritt följa ett vredgat sinne, vara vresiga och hårda i ord och bemötande mot era hustrur, utan vaka över er själva!
Aposteln Petrus säger: "Ni män, bo hos era hustrur med förnuft och ge det kvinnliga kärilet, såsom det svagare, sin ära, såsom medarvingar till livets nåd, för att era böner inte ska bli förhindrade." Vi är alla svaga käril, "lerkar", men likväl är kvinnan det svagare kärilet; hur kan då mannen vänta en sådan fullkomlighet av henne, att han aldrig skulle fördra något fel? Han bör därför använda sin makt "med förnuft" och aldrig glömma, att kvinnan är för Gud lika högt aktad, ty även hon är medarvinge till livets nåd. Ännu en gång sagt: Hon är skyldig att vara underdånig, det är sant, och du har makt att befalla; men använd din makt så, att du inte gör skada på det svaga kärilet eller verktyget, att inte hennes sinne helt nedstämmes och förslöas för dej.
Giv mig, o Jesus, mer av ditt sinne,
gör mig barmhärtig, ödmjuk och mild.
Giv mig mer kärlek, mod att försaka,
djupt i mitt hjärta prägla din bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar