måndag 27 juli 2015

"Brödet som vi bryter, är inte det Kristi lekamens delaktighet?" (1 Kor. 10:16)

Här säger oss aposteln, vad Herren Kristus åsyftar och åstadkommer med sin lekamen och sitt blods utdelande till vår spis. Detta är nämligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.

Om detta säger Han själv uttryckligen: "Vilken som äter mitt kött och dricker mitt blod, han blir i mej och jag i honom." Och strax efter nattvardens instiftande sa Han: "Ni ska förstå, att jag är i min Fader, och ni i mej, och jag i er." "Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som blir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt." Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har givit dem den herrlighet, som du har givit mej, att de ska vara ett, såsom också vi är ett. Jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett."

Tänk, vad sådana Kristi ord månde innebära! Vilket under av den gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mej, och jag i honom." Tänk, dessa är ju Kristi egna ord! Vi studsar, vi kan inte omfatta en så stor herrlighet, men vad ska vi göra? Det är Kristi egna ord; det är ju inte någon dröm eller dikt; Kristus kan ändå inte ljuga.

Och dessutom, var är väl gränsen för den store, underlige Gudens herrliga råd och gärningar? När Han först försonat oss med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade det Honom också att göra oss herrliga, att själv så innerligen förenas och sammansmälta med oss, som vi här kan märka, då Han ger oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.

För liksom det vi äter och dricker blir så alldeles vårt eget, att ingenting annat så kan bli det — t. ex. kommer det guld och silver jag äger mej inte så nära, inte heller verkar det så hos mej som det bröd och vin jag njuter — alltså har vår Herre Kristus velat förordna åt oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlivas med oss, samt oupplösligen förena vår ande med sin Ande, vår kropp med sin kropp, vårt blod med sitt blod, så att hans kärlek, hans renhet, hans värdighet ska bli våra egna, evinnerligen våra egna.

Om detta har den fromme Taulerus följande märkliga ord: "Intet är Guds Son närmare, än hans antagna mänskliga natur, som Han genom den personliga föreningen förbundit med sej; men oss är inget närmare än det vi äter och dricker, eftersom det förbyts i vårt kött och blod. Eftersom nu Kristus på det noggrannaste ville förena sej med oss, insatte Han detta heliga sakrament, varuti vi genom det välsignade brödet äter hans kropp och medelst det välsignade vinet dricker hans blod."

O, detta måtte väl vara höjden av detta högvärdiga sakraments herrlighet. Hur borde inte denna förening vara oss den största herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten mot alla sina synder, som detta sakrament vill skänka, blir hon ofta så brinnande av kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon väl önskade kunna trycka Honom in i sitt hjärta, att hon inte hölle något för större salighet, än om hon kunde bli med Honom på det innerligaste sätt förenad. Och se, då kommer den milde Herren här och finner på ett sätt, hur även en sådan önskan skulle tillfredsställas.

Men om man vill tänka på den egentliga grunden härtill, måste man komma ihåg, att det just var människans återförening med sitt ursprung, med Gud, som var målet för hela försoningens råd. Människan var skapad till att vara innerligt förenad med Gud. Därför var hon också gjord till hans avbild. Denna förlorades genom syndafallet; då avslets föreningsbandet, människan skilde sej från sin Skapare, och däri bestod den död, varom Herren hade sagt: "På den dag du äter därav, ska du döden dö."

Första steget till återföreningen mellan Gud och människan togs genom Guds Sons födelse, Guds Sons människoblivande, då Han blev såsom en av oss, då Han iklädde sej vårt kött, då Han antog vår natur och blev vår blodsförvant; då var redan en märklig förening skedd emellan Gud och oss — ty vi var med blodsband förenade. Varför också profeten hade förutsagt: "Han ska heta Emmanuel, Gud med oss" d.ä. inte bara Gud ibland oss, utan Gud i oss, Gud i vårt kött, Gud vår blodsförvant; varom också aposteln säger: "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms Han inte kalla dem bröder."

Men denna i Jesu födelse började förening tycks Han vilja fullända i detta underbara sakrament, där Han låter oss också förena denna sin antagna hela människokropp med vår. — O, detta är dock något som även änglarna lyster se! O, vilken helgedom den människa bär hos sej, som har blivit delaktig av Kristi heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med Honom! Vilken ära och salighet!

Vid det sista nattvardsbordet,
dagen före Jesu död,
Ordet som blev kött med ordet
till sitt kött förvandlar bröd;
vinet Kristi blod är vordet,
då hans allmakts ord det bjöd.

Må i ödmjukhet vi ära
detta helga sakrament!
Nya testamentets lära
övergår vad förr var känt.
Att oss Herren här är nära
ser vi genom tron han tänt.

Fadern, som i höjden tronar,
vare pris i evighet,
Sonen, den som synden sonar,
Anden, den som lär oss det!
Högt vår jubelsång nu tonar,
heliga Treenighet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar