Johannes säger, att vi genom Guds åskådande ska bli Honom lika. Aposteln antyder, att Guds saliga åskådande ska ha den verkan på oss, att vi blir Honom lika, som om vi i våra personer då ska uppta en återglans av den herrlighet, som från Honom utstrålar.
Ja, kunde Mose ansikte bli skinande bara därigenom, att han på Sinai stod inför Guds ansikte; och kan vi redan här, bara genom att i tron och Anden skåda Gud, "bli förklarade (för-vandlade) i samma beläte från den ena klarheten till den andra", förvisso måste då, när vi får se Honom ansikte mot ansikte, hans bild avprägla sej på oss i en helt annan fullkomlighet än här. Men sättet, hur vi ska göras Honom lika, må nu vara åt Gud anbefallt.
Så mycket är dock säkert, att Han då skall fullkomligt återställa den avbild av sej själv, vartill Han i begynnelsen skapade människan, och vilket i syndafallet förlorades. Skriften säger uttryckligt: "Såsom vi har burit den jordiskas (Adams) gestalt, så ska vi också bära den Himmelskas gestalt."
Vårt hjärta ska då inte vara, såsom nu, en outtömlig källa av synder och kval, utan Kristi helighet och kärlek ska bo i oss. Vårt förstånd skall då inte mer vara omhöljt av den fallna naturens mörker, utan uppfyllt med ljus av Guds eget ljus. Vårt samvete ska då inte mer hava denna oro, anklagelse och rädsla i sej, som här plågade oss, utan det ska då vara alldeles lugnt och fridfullt i Guds kärlek och i känslan av vår då inneboende helighet. Vi ska då aldrig mer synda mot vår Gud, aldrig mer föra denna klagan: "Det goda som jag vill, det gör jag inte; det onda som jag inte vill, det gör jag;" utan vi skola då fullkomligt kunna vara så goda, fromma och heliga, som vi här önskat, och ännu mycket mer än vi här i tiden kunnat önska. Vår kropp ska då inte mer vara behäftad med skadliga begärelser, eller med sjukdom och svaghet, utan alltid ren och skön, frisk och stark och lätt; ty den ska nu vara lik Kristi förklarade lekamen.
Herren säger uttryckligt. "Då ska de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike". Vi ska bli Honom lika, då Guds egna fullkomligheter avspeglar sej i våra själar och kroppar och har ett fullkomligt herravälde över dem; då vi åter har de egenskaper, som tillhörde Guds avbild och i grunden tillhör varje god ande - såsom Gud själv måste ha skapat oss. Och i stället för den oro, slitning och smärta, som oheliga sinnesrörelser och begär medför, ska nu i våra hjärtan vara en outtömlig springkälla av heliga, rena och aldrig grumlade vederkvickelser.
Sådant och mycket mer måste höra därtill, att vi ska vara lika den helige och salige Guden. Men särskilt säger oss Skriften, att vi ska bli Gud lika i kärleken, såsom också kärleken är en sådan huvudegenskap hos Gud, att Johannes säger: Gud är kärleken. Blir vi nu Gud lika i kärleken, då måste visst vår salighet till en betydande del skola bestå i den sanna kärlekens tillfredsställande, nämligen att se hela den oräkneliga skaran av frälsta själar åtnjuta samma ära, salighet och trygghet som vi.
Om denna kärlekens fröjd att se så många saliga kan de trogna göra sig en föreställning genom den började erfarenhet därav, som de redan här har, när de se Guds nåd bliva mäktig över själar. Tänk då, när vi i Guds paradis ska skåda ut över de oräkneliga skarorna av människor, som alla förut kämpat med synd, faror och räddhåga, men nu står saliga och trygga i Guds rolighet, och då denna salighet genom kärleken växlas och sprids till alla, genom det glada inbördes meddelandet och genom själs inverkan på själ — ja, ännu en gång sagt: tänk, när alla Guds barn, som varit förströdda i de fyra väder, är församlade i sin Faders rike och alla med samma erfarenheter i det väsentliga, nämligen av sin egen myckna synd och av Guds stora barmhärtighet, tålamod och trohet; och då vi nu med förklarade och fullkomnade själsförmögenheter på det livligaste ska minnas alla de prov av Guds hjälp och långmodighet, som vi i tiden upplevde, och nu ska förstå hela sammanhanget i alla dessa erfarenheter: förvisso ska allt detta uppfylla våra hjärtan med en outsäglig salighet.
Skriften säger oss, att vi då inte ska kunna sakta lova Guds nåd, utan ska med hög röst ropa: "Salighet Honom, som sitter på stolen, vår Gud och Lammet!" Då ska vi vid minnet av den tillryggalagda vandringen och i åtnjutande av Guds salighet utbrista: "Är detta det arv, som kostade Jesu Kristi blod! O, välsignade lösepenning och välsignade kärlek! Är detta trons ändalykt? Är detta den herrlighet, som Skriften talade om? Är detta slutet på mina bedrövelser, mina förödmjukelser, mina böner och strider? Då var visserligen mödan ringa mot en sådan vinning. Och ingen död ska sedan vara; inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk blir mer; ty det första är förgånget."
Guds kyrkas liv är jordens största under!
När världens forntidsformer snabbt förgår
är Kristus i all evighet densamme
och fast som klippan hans församling står.
När världens välden tornas upp och störtar,
går kyrkan fram mot sin fullkomnings vår.
Så kommer dagen då allt hat ska smälta
som is och snö för sommarsolen kär.
Då faller drakens makt och grymma välde,
då segrar de som Lammets tecken bär.
Med jubel ska de skörda vad de sådde
och saligt skåda Herren som han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar