Detta tillägg till den femte bönen anses av många fromma själar mycket förskräckligt, så att de ofta blir modfällda av det. Men det beror på ett missförstånd. Detta tillägg ska tvärtom bidra till en förvissning i tron, om vi rätt förstår det. För några falska kristna, som kan leva i oförsonlighet och hat, är det med rätta förskräckligt och är för dem den bindenyckel, varmed de sannerligen är bundna till evig fördömelse.
Låt oss då betrakta detta tillägg: "Såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro." Många har undrat, om Herren Kristus verkligen ville säga, att endast såvida vi förlåter vår nästa, ska Han förlåta oss, och man har tänkt: Han är ju Gud och inte människa och dömer ju inte såsom ögonen ser. Och hur kunde vi någonsin vara rätt trygga om förlåtelse, om Gud inte förlåter mer än vi förlåter? — men vi behöver inte vara i ovisshet om meningen med detta tillägg, då vi ju ser hur Herren själv förklarade det, så snart Han hade förestavat Fader vår.
Det första Han då talade var just till förklarande av detta stycke, och Han sade: "Ty om ni förlåter människorna deras brott, så förlåter också er himmelske Fader er. Men om ni inte förlåter människorna deras brott, så ska er Fader inte heller förlåta er era brott."
Och i Matt. 18 gör Herren en särskild liknelse för att inskärpa detta förhållande, nämligen om den tjänare, som var skyldig tiotusen pund och fick allt efterskänkt, men sedan till yttersta skärven utkrävde sin medtjänares skuld om hundra penningar och för denna obarmhärtighet åter föll under sin egen stora skuld, som nu skulle, också den, betalas till yttersta skärven. Då förklarar Herren: "Så ska också min himmelske Far göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder vad den bryter."
Av allt detta märker vi väl Herrens allvarliga mening med detta tillägg. Men av denna liknelse finna vi också, att denna punkt alls inte angår världen. Den vill säga: Om en god människa, som dock inte för egen del gjort räkenskap med Konungen, d. ä. icke genom bättring och tro kommit i förening med Gud, utan lever i det naturliga tillståndet — om en sådan är än så säll i medvetandet, att ingen ovän ha på jorden, utan att hon hjärtligen gärna förlåter alla elaka människor deras brott emot henne, så blir hon dock kastad till avgrundens yttersta mörker, blott därför att hon inte hade för egen del gjort räkenskap med Konungen.
Detta är det första, som här må betänkas. Men å andra sidan: om en människa genom Guds stora nåd och Faderns dragande verkligen kommit till bättring och förlikning med Gud, men sedan åter, när hon kommer ut i världen, blir förd i sådana vidlyftigheter att den där ena punkten, som i omvändelsen var hennes ögonmål, nämligen Guds nåd och vänskap, blir bortblandad, så att hon kan, t. ex. för någon mycket stor ondska och orättfärdighet av människor, stanna i hat till dessa och inte kan av hjärtat förlåta, då har den själen åter förlorat sin erhållna benådning hos Gud och har då lidit en gruvligt stor förlust på de människornas ondska — eller egentligen genom sin andes avfall.
"Men är det möjligt", säger du, "att Gud så dömer en svag människa, för att hon inte kan förlåta alla onda människor?" Ja, det är inte bara möjligt, utan det är just vad Kristus med uttryckliga ord och den anförda liknelsen sagt oss; och därför har Han lagt in en påminnelse om detta märkliga förhållande i denna dagliga bön.
Se, saken är den: visst blir även de orättfärdiga, som retat dej till hat, straffade; och visst har Kristi blod avplanat så stora synder som ditt hat. Men att du kan stanna i hat, det bevisar, att du är fallen, att du inte mer står i nya födelsens nåd; ty allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, övervinner även hennes största ondska, såsom vi ser att de heliga martyrer kunde med glatt och milt hjärta låta sej stekas o. s. v. Och segern, som övervinner världen, är vår tro.
Saken är, att den rätta Guds nåd, varigenom dina egna synder en gång var dej ett så stort ont, att däremot alla andra människors ondska blev dej ringa, och Guds vänskap var dej ett så stort gott, att allt annat fick fara för detta goda — att detta sinne nu är förlorat, eftersom du kan så övervinnas av det onda, att du stannar i hat. Ty detta beror alltid av hur högt man uppskattar sin egen synd och Guds nåd. Blir din egen synd rätt stor för dej, då blir dej andra människors ondska ringa. Blir Guds nåd rätt dyrbar för dej, då lämnar du med lätthet allt annat.
Därav kommer, att de svagaste, uslaste kristna, som går nedtryckta under sina egna synder och uselheter, mycket lätt kan bestå detta prov att förlåta andra; ja, ju svagare och uslare de är i egna ögon, desto lättare går det att förlåta andra.
Se nu här hemligheten av detta tillägg. O, det är så fint, så skönt, att det väl förråder sin Mästare!
Gud, förlåt oss våra skulder,
ge oss nåd till ärlig bot,
så att vi kan helt förlåta
dem som brutit oss emot.
Amen
SvaraRadera