Här kunde nu frågas: Varför ska de trogna dö, då Gud har förlåtit dem deras synder, och döden är ett syndens straff?
Svar: De trognas död bör inte anses i ringaste mån förringa Kristi fullkomliga tillfyllestgörelse och vår fulla frihet från lagens förbannelse, eftersom deras död inte utgör ett straff enligt den hämnande rättvisan. För dem, som är i Kristus Jesus, är döden och alla lidanden endast hälsosamma reningsmedel i deras Faders hand, endast prövningar för tron, luttringar för anden och förstörelser av deras fiender och bojor; allt skall tjäna dem till det bästa; "allt är det deras, vare sej det är livet eller döden".
Sådant har Kristi död uträttat, genom vilken all Guds lag fått sin fulla rätt, och genom vilken ett nytt förbund blivit upprättat, enligt vilket alla de, som är i Kristus, är fria från syndens lön, döden, och från all lagens förbannelse. För dem är döden "uppsvulgen i segern", och deras dödsdag är förvandlad ifrån att vara ett syndens straff, till att tvärtom vara deras förlossningsdag ifrån döden och allt elände. Graven är för dem en lönngång till Guds paradis. Deras kroppars nedmyllande är en sådd för det andra livet.
Likasom höstsäden som läggs i jorden en annan sommar ska komma upp i en ny, föryngrad och skön skepnad, så att den, när den är i jorden, inte är förlorad; på samma sätt är de trognas kroppar genom döden inte förstörda, utan endast nedlagda för att uppstå i nya, skönare gestalter. "Det blir sått i förgänglighet och ska uppstå i oförgänglighet; det blir sått i vanära och ska uppstå i herrlighet; det blir sått i skröplighet och ska uppstå i kraft; det blir sått en naturlig kropp och ska uppstå en andlig kropp."
Kan väl en sådan död kallas syndens straff eller lagens förbannelse? Tvärtom är den ju en alltför stor nåd och välsignelse. Dess ändamål och nytta för de pånyttfödas kroppar är att utrota och förstöra synden, som bor i dem — de måste dö, för att bli helt renade. Syndens gift har så genomträngt och fördärvat deras kroppar, att de, likasom de spetälska husen i Israel, måste nedrivas och förnyas för att bliva renade. Och såsom vetekornet inte blir levande, förrän det nedmyllats i jorden, så ska också våra kroppar dö och förmultna i stoftet för att bli rätt levande och heliga.
Nu kunde man väl anmärka: De, som lever vid Herrens tillkommelse ska aldrig dö, utan i ett ögonblick bli förvandlade; varför kunde inte Herren göra så med allt sitt folk och endast i ett ögonblick förvandla dem, så att de inte behövde dö?
Därpå må endast svaras: Gud är visare än människor. Hur många djupa, hälsosamma lärdomar och intryck vore vi inte berövade, om döden ej mer stode oss för ögonen! De trogna behöver ju all hjälp emot synden. Med dödens visshet stävjas dock ofta det köttsliga och världsliga sinnet; därmed visas oss både Guds godhet och stränghet — Guds stränghet och hat till synden, då Han, livets och salighetens Gud, för syndens skull låtit döden komma i världen; och hans godhet, hans innerliga barmhärtighet, då Han givit sin Son i vår död för att avbryta dess udd och förvandla den till en god sömn. Så länge synden är i världen, är döden för de trogna en välgärning. De behöver ännu bedja: "Herre, lär oss betänka, att vi måste dö, för att vi må bli förståndiga."
Slutligen ska de trogna dö också därför, att de i allt ska efterfölja sitt Huvud. När Han blev död, skulle vi, hans lemmar, vara undantagna från denna ordning? När Han gått denna väg till herrlighet, skulle hans lemmar gå en annan väg till den? Det är en stor tröst, att när vi dör följer vi vår Herre och Frälsare, som gått före oss den vägen. Och när naturen likväl alltid har sin art att rysa för döden, såsom även många heliga erfarit, så är det mycket nödvändigt och nyttigt, att trogna själar väl besinnar detta och först och sist minns, att de är i Guds hand, i den trogne Faderns och Frälsarens armar; att inte ett hår ska falla från deras huvuden hans vilja förutan; att fastän döden har en förskräckande gestalt, det likväl är deras hulde och kände Frälsare, som i döden kommer till dem.
Det går oss i döden, såsom det gick lärjungarna, när de var i skeppet och Jesus kom till dem på vattnet; de förskräcktes och sa: "Det är ett spöke;" men Han sa: "Det är jag; var inte förfärade." Och Han, som hitintills skött oss med så stor huldhet, ska inte i döden lämna sina kära eller låta något hända oss, som inte hans kärlek föreskrivit. Han ska genom döden endast ge oss det som vi så länge suckat efter, nämligen förlossning ifrån allt ont, en fullkomlig helighet och trygghet, vi ska aldrig mer synda emot Honom, aldrig mer besväras av något dunkel i tron, aldrig mer anfäktas av djävulen, aldrig mer sakna vår Frälsare, utan nu se Honom såsom Han är i Guds paradis. Då vi alltid varit främmande på jorden, fattiga, skrämda och otrygga, ska vi nu föras in i vårt himmelska arvrike, in i den eviga ron.
När min tro i stormens brus
flämtar matt och svag,
viska till mej, Jesus kär:
"Räds ej, det är jag!"
Då skall nattens mörker fly,
dagen åter gry.
När jag ser mej helt fördömd
av din helga lag,
visa mej din korsgestalt,
säg mej: "Det är jag!
Jag som dina synder bar
allt fullkomnat har!"
Och när genom dödens flod
sist jag vandra skall,
bär mej på din starka arm
genom vågens svall.
All min fruktan då förtag,
säg mej: "Det är jag!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar