I grundtexten lyder bibelordet egentligen så: "Honom som verkar, som arbetar, eller såsom Luther träffande återgiver det: "som umgås med gärningar." Meningen är förvisso den, som vår bibelöversättning uttrycker: "Den som håller sej vid gärningarna".
Att ordet "verka" i vår text betecknar hjärtats förlitande på gärningarna, det ser vi av det som aposteln uttrycker såsom dess motsats, då han säger: "Men den som inte verkar, utan tror på Honom som gör den ogudaktiga rättfärdig..." Där märker vi att ordet "verka" betecknar, att hjärtat har sitt hopp till verkandet. Vi förstår dessutom, att om hjärtat vore fritt, vore dödat ifrån lagen och troende på Kristus, så utgjorde verkandet inget hinder för rättfärdigheten inför Gud, utan vore tvärtom en frukt och bevisning av densamma.
Saken är denna: Hur än ditt förstånd och din bekännelse är, kan dock hjärtat inte annat än ha sitt hopp ställt till ett av dessa två: Antingen på ditt eget verkande, varande, görande, eller också på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig. Vår egen verkförtjänst och Guds nåd genom Kristus är rakt emot varandra.
Har jag nu mitt hopp på mitt eget verkande, så kan jag omöjligt ha det på Kristus, och då utgör alltid mitt verkande huvudsaken för mitt hjärta och mina tankar, vad än förståndet och munnen säger, och då kallas jag här en verkare och får inför Gud endast efter min förtjänst, endast det som tillhör mej. Honom blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt.
Märk: den, som verkar, får "lön" — icke nåd, utan "lön". Har han till alla delar fullgjort det, som husbonden fordrat, så får han den betingade lönen och behöver då inte tacka för den, såsom för någon nådegåva, utan det är nu hans egen förtjänst; men brister det åter i hans fullgörande av sin skyldighet, då blir han straffad, han får inget av nåd. Sådan är lagen. Den som håller sej till lagens villkor, blir också dömd endast efter dessa.
Så har vi redan sett Herren Kristus förklara det med arbetarna i vingården. Och i denna Guds regering är en obeveklig bestämdhet; där finns ingen nåd och förskoning. Den, som håller sej vid gärningarna, ska lönas endast efter sin egen förtjänst och får inget av nåd. Då likväl en sådan kanske gjort mycket flera gärningar, än den som söker och får nåd, så tycks detta vara mycket hårt. Men här hjälper inget; det ligger en sträng och obeveklig ton i Skriftens ord om detta.
Då en av arbetarena knorrade, var där intet undfallande hos husbonden, han vek inte ett ögonblick för hans knorrande, utan svarade så: "Var du inte överens med mej om en viss dagspenning? Ta det som tillhör dej och gå." Samma förkrossande språk för också aposteln i Rom. 9. Bekymrad över judarnas enträtna självrättfärdighet och därav oskiljaktiga fördömelse, talar han där i denna ton: Det hjälper inte hur ni arbetar och löper för att bli rättfärdiga; ni har Guds utkorelse emot er; Gud har utvalt endast dem som tror, och har förkastat dem som umgås med gärningar; och det är Guds egen sak; "det står inte till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet", vem som ska bli salig.
"De som farit efter rättfärdigheten har inte fått den, men de som inte farit därefter har fått den." Och varför? Därför att de förra sökte rättfärdigheten av gärningarna — de fick den inte; de andra åter, som anammade den genom tron, de fick den.
På samma sätt talar han i Gal. 4, där han skiljer de salighetssökande i två slag, betecknade med Abrahams två söner, tjänstekvinnans son och den frias, alltså i trälar och i barn, som han även kallar "löftets söner". Och då förkunnar han, att det skall utan förskoning gå de förra efter det ordet: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty tjänstekvinnans son ska inte bliva arvinge med den frias son."
Hur hårt tycks inte detta vara! Då de länge har arbetat och trälat, då ska de sist utdrivas! Människor som varit medlemmar i himmelrikets bröllop på jorden och så vinnlagt sej om gärningar och vandel — betecknade med händer och fötter — att de därför slutligen inte har "bröllopskläder", ska "kastas i det yttersta mörkret". Men så stor är Herrens nitälskan om sin lags rättfärdighet och om sin Sons ära!
O, att alla människor, som vill vara eller bli kristna, väl betänkte detta, att det i denna fråga inte går an att sväva hit och dit med sina tankar och själv göra sej en salighetsväg efter eget tycke, utan att här är en obeveklig dom, som ingen människa fällt, och som ingen människa kan ändra, utan som är den allsmäktige Gudens eget fastställda råd och beslut, att den som vill bli salig ska vara en fattig och förtappad syndare, som misströstar på all sin egen rättfärdighet och förmåga, och som endast i Kristi rättfärdighet söker sin frälsning.
Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
bort i det yttersta mörkret försvann.
Mildaste Frälsare, skona oss, lär oss
räkna allt eget för skada och skam!
Vita rättfärdighetsskruden iklä oss
som du har vunnit åt oss, o Guds Lamm!
Klädd i den dräkten skal bruden då föras
in uti brudgummens konungahov,
där skall din ära i evighet höras,
strålande skaror förkunna ditt lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar