Märk här, hur djävulen börjar sina anfall. Han börjar med att sakta lossa på det band, som höll människan, nämligen tron på Guds ord. Han säger allraförst "Ja, skulle Gud ha sagt: ni ska inte äta av allehanda träd i lustgården?" Han talar ännu försiktigt. Han säger ännu inget bestämt, han hemställer det till Evas egen eftertanke, vill att hon skall bruka sitt förnuft och eftersinna om ett sådant Guds bud kunde vara rimligt, eller om de inte tilläventyrs hade missförstått det. Så snart Eva inlät sej i samtal, steg genast hans dristighet, så att han sedan säger bestämt: Ingalunda ska ni dö.
Så brukar djävulen. Han börjar med att rubba tron, förvirra förståndet om Guds ord och gör människan oviss om Guds mening. Vinner han där, då vinner han allt. Förblir människan däremot fast i en levande tro på ordet, då är ingen begärelse så mäktig, inget fall så djupt, att inte allt ännu hjälpes. Detta vet djävulen. "Därför", såsom Luther säger, "umgicks han därmed, att han genom sitt tal skulle föra Eva ifrån det, som Gud hade sagt, och har således, sedan han röjt ordet ur vägen, fördärvat den bästa vilja, vilken människan förut hade, så att hon reste sej upp emot Gud; har ock förvridit och fördärvat förståndet, så att det tvivlade på Guds vilja. Därav följer då en olydig och Gud motsträvig hand, som utsträcker sej mot Guds bud att plocka äpplet; därefter även en olydig, motsträvig mun och dito tänder."
Kortligen, på otro eller tvivel om Gud och hans ord följer allt ont. Ty vad kan vara mer ont än att bliva ohörsam mot Gud och lyda djävulen?" Sådant åsyftade han nu med sin första fräcka och försåtliga fråga: Ja, skulle Gud ha sagt? såväl som också med dessa ord: Ingalunda ska ni dö. Som ville han säga: Ni är sannerligen goda narrar, om ni tror att Gud har sagt så; ty Gud är ingalunda en sådan, som synnerligen frågar efter, om ni äter eller inte äter. Och dessutom, skulle ni, som är insatta till herrskare över hela jorden, stå under ett sådant band, att ni inte skulle ha frihet att äta av allehanda träd i lustgården? Vore inte detta en motsägelse mot vad Gud har sagt till er: Se, jag har givit er allehanda fruktträd till mat? På detta sätt arbetar den gamle ormen på att förbrylla kvinnan samt föra henne i ovisshet och otro på Guds ord.
Samma sätt brukar han ännu i dag. Är det inte märkvärdigt, att man ännu ofta hör alldeles samma ord av mången listig orm, genom vilken djävulen söker bortrycka tron ur enfaldiga själar! "Skulle Gud ha sagt?" — t. ex. skulle Gud ha sagt, att den, som inte håller hela lagen, ska vara fördömd? Eller skulle Gud hava satt människan på jorden, då Han såg, att hon skulle falla, och Han till slut skulle fördöma henne? Eller skulle Gud låta en oskyldig lida för de skyldiga? Eller skulle Gud ha sagt, att Han inte ska låta den bliva ostraffad, som endast missbrukar hans namn? Skulle Gud, som är själva kärleken, vara så nogräknad? o.s.v.
På detta sätt styrker djävulen de ogudaktiga i deras säkerhet. Dem hjälper han till en orubblig tro på Guds godhet, att inget ont skall drabba dem. Ingalunda ska ni döden dö, heter det. Men de trogna åter — deras förtröstan anfäktar han oupphörligt. Då heter det åter: Skulle Gud ha sagt? t. ex. skulle Gud hava sagt, att Han inte tillräknar mej synden, den jag verkligen har och känner hos mej — och däremot tillräknar mej en rättfärdighet, som jag inte har och känner hos mej? Skulle Gud ha sagt, att jag, som tyvärr syndar alla dagar, likväl ska vara hans kära barn, liksom om jag aldrig syndade? och allt detta bara för hans egen Sons skull, som gav sej själv ut för våra synder? Eller skulle Gud ha sagt att Han är oss nära alla dagar — således är även i mitt lilla rum och hör allt, vad jag ber eller suckar o.s.v.?
På detta sätt anfäktar den gamle ormen i alla stycken vår tro på Guds ord, för att göra oss ovissa och svävande i våra tankar, varigenom han sedan kan föra oss, vart han vill. Sådant ska vi alltid bereda oss på och vara på vår vakt.
Ett lögnens ord
i Adam for,
det vände världens öde.
Synden tycktes inte stor
men drog med sig döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar