fredag 8 augusti 2014

"Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, om den inte förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag."

Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omger din själ; du känner inte Frälsaren rätt, du smakar inte livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, bara kasta dej i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. vända bort dina ögon ifrån dej själv, din uselhet och dina synder och bara skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dej så länge, till dess du återfår den glädje och frid, som förr gav dej kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att förbli i Honom som har älskat oss; ty mot synden ska väl då bli råd.

Ta här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter! Hon föll först av vårdslöshet i en synd, som kanske var ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon försökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sej och Frälsaren genom att bättra sej, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sej och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, till dess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att i den allmänna otron och världsyran blanda bort de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden inte genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men se, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedra sej och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga.

Här har vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, dristigt gå fram till nådastolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och bara kasta sej i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna är, att vi är alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medger, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss inte i frestelse", men självvilligt kasta sej i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedra sej själv. Men till tron hör, att så snart du fallit, du inte försöker hjälpa det själv, utan,  just som om det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dej att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu inte uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du ber Honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag bryr mej inte om vad jag skulle lida, om bara Guds verk i mej ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, för därtill är jag själv för svag! Se, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, Han tar det ifrån dej så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller också ger Han dej det som du begär, men låter det bli din största bedrövelse. Kan du inte hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dej, släpper Han på dej en djävul, låter dej råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon också. Börjar du akta ordet ringa och olydig mot det, då låter Gud dej falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v.

Bara du är redlig i viljan att bli helgad, så ska din Gud väl göra det, om än på annat sätt än du menade.

Bliv i Jesus, vill du bära frukt.
Grenen kan ej leva skild från stammen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar