Härvid tänker många: "Vad hjälper det att jag ber? Min bön är ju så svag, oskicklig och ovärdig, att Gud inte kan höra mej."
Svar: Bevare dej Gud från att grunda din tro i bönen på din egen böns skicklighet eller värdighet, vilket du gör, när du för dess ovärdighet tvivlar på bönhörelse. Är det då i ditt eget namn du skall bedja? Har inte Kristus givit dej lov att gå i hans namn till Fadern, ta på hans räkning, på hans insatta värde av förtjänstlig möda, lidande och förböner, starkt rop och tårar, liv och blod? Har Han inte sagt ungefär så: "Hittills har ni inte bett i mitt namn; men be nu i mitt namn, och allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall Han ge er."
Säg därför, till trots mot sådan djävulens ingivelse om din ovärdighet: Jag behöver alls inte min egen böns värdighet; jag har en skriftlig anvisning ifrån den store Herren, Guds enfödde Son. Han har befallt mig gå i sitt namn till Fadern och sagt: "Allt, det ni ber Fadern i mitt namn, skall Han ge er." Och se, när denna anvisningsskrift, som bär Jesu namn, förevisas Fadern, då har din bön kraft och betydelse, som förslår. Detta bör vi mena, så ofta vi i bönen brukar de orden: "Genom din Son Jesus Kristus vår Herre."
Gud sätter ock största värde på sin befallning och på vår lydnad därför. Nu har Han själv befallt dej be. Du gör då blott, det Han själv befallt — och då har din bön kraft och värde för hans befallnings skull. Ty om Han såge på personen, kunde ingen människa komma för Honom. Härom läses i en av våra symboliska böcker följande Luther-ord: "Därför måste du så säga: Mina böner är inte sämre, oheligare eller Gud mindre behagliga, än Pauli och de allramest heligas böner har varit. Orsaken är: jag lämnar dem gärna, vad deras personer angår, att de varit heligare i sitt leverne; men jag ger dem icke efter i anseende till budet om bön. Ty jag är viss, att Gud inte anser bönen för personens skull, utan för sitt ord och den lydnad, man bevisar Honom." Nu har jag samma bud och samma Kristi förtjänst, som helgonen hade; därför, efter Gud ser endast därpå, bör jag inte hålla min bön mindre viktig och helig än deras.
Här fordras nu blott tron, den dyra gåvan tron, isynnerhet när det som du begär tycks alldeles omöjligt, och när Gud länge dröjer med bönhörelsen. När det synes dej omöjligt vad du ber om, anställ då en grundlig undersökning, om något kan vara omöjligt för Gud. Denna undersökning kan inte blott anställas på bibelns heliga blad — såsom i berättelsen om Israels utförande ur Egypten, deras gång över havet, om Daniel i lejonkulan, de tre männen i den brinnande ugnen, och det som står i Daniel 2 eller i alla Kristi underverk i nya testamentet; utan du kan också anställa den undersökningen bland underverken på himlafästet och blomsterfältet. Säg då, kan något vara omöjligt för Gud?
Men när Han dröjer, så tänk på alla heliga, som legat i samma försökelses ugn, och förstå, att det hör till Guds uppfostran med dej. Du behöver detta till övning för din tro, bön, ödmjukhet, tålamod. Men om du inte kan tro så mycket gott om din Gud, tänk då på änkan i Lukas 18, om vilken Jesus säger, att hon hade i sin nöd vänt sej till en svår man, en domare, som varken fruktade Gud eller hade försyn för människor, varföre han en tid inte ville hjälpa henne; men slutligen sa han vid sej själv: "Även om jag inte fruktar Gud eller har försyn för någon människa, dock fördenskull att denna änka överfaller mej så svårt (med bön), måste jag fly henne rätt, att hon inte skall komma på det sista och ropa på mej." Och så sade Herren: "Hör här, vad den orätte domaren säger. Skulle inte Gud hämnas sina utkorade, som ropar till Honom dag och natt? Skulle Han ha tålamod därmed?" —
Förunderliga hjärtelag, att Jesus, bara för att förmå oss att tro, vill bruka en sådan liknelse om sin kärleksrike Fader! Skulle vi inte skämmas och bäva för vår otro! Gud måtte dock ha bättre hjärta än denne domare, och likväl var domaren inte oövervinnelig. Skulle då Gud låta förgäves ropa till sej dag och natt? "Skulle Han ha tålamod därmed?" säger Jesus.
Gud förläne då varje kristen mer flit och tro i bönen, så skulle Guds verk i honom och omkring honom mer tillväxa. De, som blivit flitigare bedjare, har alltid mer märkbart tillvuxit i nåd och visdom, i gåvor och krafter. Ser du en däruti mer rik och fruktbärande kristen, så vet, att densamme har gjort många knäfall för sin Gud. Därför vet man ock, att de gamla heliga var utmärkta bedjare såsom David, Daniel m. fl. Det berättas om evangelisten Johannes, att huden under hans knän var så tjock som under hans fötter, därför att han så mycket plägat ligga på knä. Och Praetorius säger: "Jag har inte talat med någon människa så mycket som med Gud."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar