Först bör vi här åter märka, hur det förhåller sig med helgonen. Aposteln har uttryckligt lärt, att de, som är rättfärdiggjorda genom tron, också är helgade i sin ande, står i innerlig förening med Kristus och är "döda för synden". Och dock anser han sådana förmaningar för dem behövliga — "låt inte synden vara väldig" — "att ni inte efterföljer den i dess lustar." Så står det till med helgonen: "anden är villig, men köttet är svagt;" och "djävulen har en stor vrede".
Därför, då Gud inte utför sitt helgande verk i oss med oemotståndlig allmakt, utan verkar såsom på andliga väsenden med ordet och Andens maningar, må ingen vara säker, förakta förmaningen och anse sej trygg för all fara. Nej, vi står ännu på prov, så länge vi är på jorden. Vi ska höra, akta, lyda Herrens röst och då frälsas, om vi är än så svaga, om vi också ropar utur djupet, att vi förgås, och inte kunna fullgöra Herrens vilja — därom ska Han själv dra försorg, bara vi lydigt hör hans röst; eller också ska vi, "tjusta", sövda och lättsinniga, förakta förmaningen och falla i syndens och djävulens snaror.
I korhet, dessa hulda förmaningar stämmer fullkomligt överens med, vad aposteln förklarat om vår helgade ande och vår förening med Kristus och bör räknas bland de yttre medel, som Gud använder till helgelsens fullkomnande. Hur klar, upplysande och hälsosam är då inte denna förmaning!
Då aposteln säger: "Låt inte synden vara väldig i er dödliga lekamen, så att ni efterföljen den", märker vi denna tanke: Kan ni nu tyvärr inte vara helt fria från synden, låt den dock inte regera över er, så att ni också med verk och gärning tjänar den. Att synden bor i er, att ni ännu känner onda lustar, är redan brott emot Guds heliga lag; och om Gud dömde er efter den, så vore ni endast för syndens lustar fördömda. Men då vi nu i detta livet inte kan vara helt fria från synden, utan den fulla renheten hör till de nya himlar och den nya jord, i vilka idel rättfärdighet bor, använd dock den nåd som er är given, att göra synden det motstånd, att den inte får regera över er dödliga kropp, så att ni även i gärning utför dess onda vilja, utan att ni ändå vandrar efter Anden, om ni också kännen frestelser av köttet.
Se här några exempel härpå. Någon har tilläventyrs med ord eller gärning förolämpat dej, och vreden vill resa sej i ditt hjärta; ge då inte denna bifall och frihet så att du också bryter ut i onda ord och åthävor, utan följ Davids goda råd: "Blir ni vreda, så synda inte; tala med ert hjärta på edra sängar och bida" — "bida", under bön till Herren om hans nåd och kraft, ja, under det ni ber ett Fader vår och särskilt den bönen: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta;" "bida" så, tilldess det onda går över.
Eller om girighetens lustar vill bedra dej till någon oärlighet i arbete, eller om okyskhetens lustar vill bringa dej till oanständiga ord, åtbörder eller gärningar, eller högfärdens lustar vill bringa dej att i kläder eller eljest gå utöver ditt stånd eller dina villkor: i korthet, mot alla möjliga syndens lustar och frestelser, vaka och bed och använd alla nådens medel till att döda dem, så att ni inte efterföljer och tjänar synden.
Redan den första syndiga lusta är visserligen av Gud förbjuden och fördömd, varför också synden bör dödas i dess första rörelse; men då nu likväl inte all synd tar slut, medan vi lever i denna syndens och dödens kropp, bör den dock hämmas, allt mer undertryckas och dödas, så att den inte får vara väldig eller regera.
"Synden är oss inte till det ändamålet förlåten", säger Luther, "att vi sedan ska sova i säkerhet eller göra, vad köttet lyster, utan tvärtom är synden just därför förlåten, att den också ska bli underkuvad och dödad, att den inte mer ska vara herre, utan tjänare, samt inte kunna skada oss; utan att du ska vara herre och säga till köttet: Du är full med orenlighet och ondska, avund, hat, hämndgirighet och ond lusta; men du ska och måste en stund ligga bunden och emot din vilja vara Anden underdånig. Du orenlighet har här inget att skaffa, ty Anden är här herre i huset, Han ska också ha överhanden och hålla dej med dina lustar i tygeln, ja, korsfästa och kväva dej."
Ett så modigt språk kan vi väl inte alltid föra, utan när striden blir rätt hård, måste vi väl hellre med tårar och böner åkalla Herren, vetande, att vi är förlorade, om Han drar sin hand tillbaka, ja, att vi förmår och har alls inget mer, än det Han ger oss; men genom Honom ska vi dock bli synden så övermäktiga, att vi inte ska tjäna den, utan ännu alltid vandra efter Anden.
Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Med Andens svärd dej rusta
mot köttet och en farlig tid,
mot världen och dess lusta!
Den ej med allvar kämpa vill
hör inte Herren Jesus till,
som seger oss beredde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar