"Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och sovo." (Matt. 25:5)

Dessa Kristi ord om de tio jungfrur, om både de visa och de fåvitska, se vi dagligen för våra ögon besannas uti den obegripliga sömnaktighet och ljumhet, som i allmänhet är rådande i kristenheten. Världen är död, säker och förstockad; skrymtaren bedrager sig år efter är med falsk kristendom och falskt hopp; de väckta och kristna bliva glömska, sömniga, försumliga, stanna på halva vägen eller återvända helt till andlig död.

Och orsaken var, att brudgummen dröjde — tiden blir lång och enformig, det tilldrager sig ingenting märkvärdigt och ovanligt, det är i dag som i går och det ena året som det andra. Det syns inga besynnerliga tecken till Herrens ankomst. De ogudaktiga frodas och fröjdas i all välgång, synas lyckliga, trygga och glada. Den, som fruktar Herren och söker det osynliga, blir beledd som en dåre, har ofta olycka och motgång, tusende fängslande saker förekomma hans ögon och öron, och hjärtat är böjt till jorden. Alla tala för världen, men få eller inga komma oss till mötes med ett varningens, väckelsens eller tröstens ord. Guds ord försummas, bönen, bekännelsen och förföljelsen utebliva — här är nu den onda dagen och mörkrets makt, då även en kristen blir sömnig, kall, slumrande. Och sover han länge, kan väl därunder även den olja, han en gång hade, borttorka; han blir säker, förstockad och andligen död.

Den sömnaktighet och köld, varuti även levande kristna falla, visar sig däruti, att det andliga och himmelska blir dem under tiden ringa och oviktigt, det jordiska stort och viktigt; att en kristen vissa tider blir ganska nöjd med sig och trygg på sig, känner intet besvär av synden, ingen strid mellan Anden och köttet, ingen fruktan för fienden, ingen misstanke på sig själv — såsom Petrus var, då han försäkrade: "Om än alla förargades, skall dock jag icke förargas", vilket skedde några timmar, förr än han förnekade sin Herre; och David då han gick upp på taket och kastade lättsinniga blickar på kvinnan, utan att frukta någon fara — eller då man icke har någon omsorg om att mer och mer tilltaga i det goda, då nåden i Kristus icke gläder hjärtat, då bönen och ordet icke mer smaka o.s.v.

Men vad som härvid utmärker den redliga anden och skiljer en levande kristen från en död, är det, att den förre snart råkar i bekymmer över sig, snart får en väckande blick av sin Herre och går ut och gråter bitterligen. Eller om det går så långt med säkerheten, att Gud måste begagna yttre medel, som näpst och aga, eller en straffande Natan, så låter han det lända sig till gagn, tager varningen och bestraffningen till hjärtat, bekänner sin synd och sömnaktighet och vill bliva bättre.

Däremot är det ett tecken, att sömnen och säkerheten övergått till död och förstockelse, eller tecken till en falsk kristen, när man allt framgent är nöjd och trygg, icke låter varna sig, utan antingen, såsom Judas Iskarioth, fortfar i någon medveten synd, förnekar, gömmer och försvarar henne, eller såsom de fåvitska jungfrur utvärtes i allt liknar de visa, men därunder i hjärtats fördolda djup saknar nådens liv och erfarenhet och i tysthet låter det därmed bero tills widare — tills dörren är stängd. O, ett förskräckligt tillstånd, när en människa icke mer har förmåga till allvarlig besinning, förmåga att stanna och betänka de allvarsammaste saker, att frukta för sig, att misstänka sig.

Men sådan är den mänskliga naturen, en förskräckligt sann betydelse av den död, som skulle bliva syndafallets följd — "du skall döden dö" — en sann betydelse av beskrivningen i Rom. 3:18: Guds räddhåga är icke för deras ögon. De höra, de läsa, de tro, att tusende andra bliva bedragna, emot sin förmodan bedragna till sin ofärd, men frukta icke, att möjligen de själva ock kunna bliva det. De läsa, de höra de utmärkande tecknen på sitt tillstånd, men slå det i vädret och vända sig hastigt till småtingen.

Härav se vi sanningen av vad Luther säger, att "den som icke fruktar för sig, han må med skäl frukta", han må förskräckas; ty att icke kunna frukta eller misstänka sig, att leva i någon hemlig och kär synd och icke anse det farligt, icke anse synden betydlig, eller att i sin fromhet vara belåten med sig — si, dessa äro hemska tecken till en dold andlig död, äro förespel till en evig jämmer. Det är just ett utmärkande tecken på de rätta, de vakande kristna, att de hava en fruktande ande; ja, de frukta ofta även då, när ingen fara är å färde, de misstänka sig själva, rädas att bedraga sig, äro missnöjda med sig, och då de känna sig sömnaktiga och glömska, äro de just däröver mest bekymrade.

Denna fruktans ande är ock den rätta vaksamheten och gör, att fåren hålla sig tätt vid Herden, att kycklingarna beständigt bliva under hönans vingar, att de trogna dagligen söka och ikläda sig Kristi rättfärdighet och äro därför alla stunder förvarade för vreden, förvarade för allt detta, som skall komma, äro alla stunder klädda och beredda att stå för människans Son.

Då brudgummen dröjde föll ledet isär,
de somnade alla vid vägen.
Vid midnatt ljöd ropet: "Se, nu är han här!"
Då märkte varannan förlägen
att lamporna börjat att slockna.

- - -

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.