torsdag 6 mars 2014

"Jag är den gode herden, den gode herden låter sitt liv för fåren." (Joh. 10:11)

Men ack, dessa ord är ju så gammalt bekanta och ofta hörda! Vem skulle väl nu åter vilja betrakta dem! Många torde vilja somna vid deras betraktande. Och likväl är det ännu just detta ämne, som framför något annat kan göra ett iskallt hjärta brinnande och den döde levande, om Guds Ande får öppna våra sinnen.

O, stanna dock ännu en gång och betänk, vad Herren Kristus här själv säger: Jag låter mitt liv för fåren. Du är kanske fridlös, glädjelös, kall och olycklig, du har intet varmt och hult hjärta att luta ditt oroliga huvud till; men vi skola här sannerligen säga dig, huru du kan få ett varmt, lyckligt och fridfullt hjärta. Huru sker då det? Jo, om du blott kan få en fast blick på din Frälsares ansikte, i det Han säger: Jag är den gode herden — jag låter mitt liv för fåren. Om du endast får detta in i ditt hjärta, skall det sannerligen börja bliva varmt därinne, ja, en outsäglig frid och fröjd.

Bed Gud om den barmhärtigheten, att Han skänker dig en stilla, betraktande ande och öppnade sinnen, när du hör Herren tala dessa ord. Besinna sedan, vem det är, som talar. Besinna allvarligt, att det är densamme, som du talar till i bönen — det är din Frälsare. Se då på Honom och hör Honom säga: Jag är den gode herden; och jag låter mitt liv för fåren. Märker du icke någon djup och hjärtlig huldhet hos Honom, då Han så talar? Eller menar du ändå, att Han verkligen kan vara så kall och liknöjd om dig, som ditt otrogna och kalla hjärta dömer? —

Tag då dessa ord med dig till bönen, och när du har det mest tryckande och grämande bekymmer på ditt hjärta och ville klaga inför din Frälsare, men tycker dig ingen kärlek av Honom förnimma, sök då att fatta hans bild och skåda i hans ansikte, då Han säger: Jag är den gode herden — jag låter mitt liv för fåren. Och se, det är ännu blott hans ord, du betraktat. Skåda Honom sedan uti själva gärningen, som här omtalas — hans villiga lidande, hans bittra död — och låt då dessa ord, jag låter mitt liv för fåren, beständigt ligga för dig och förklara för din själ allt, vad du skådar. Skåda, huru Han frivilligt går fram emot den mörkrets makt, som  söker Honom i örtagården, och huru Han säger: Söken I mig, så låten dessa gå. Jag låter mitt liv för fåren; och huru Han stilla, "såsom ett lamm, som ledes till slaktning", går ut till avrättsplatsen och där låter genomspika sina händer och fötter och upphänga sig på korsets träd. Och när du ser Honom i dödens allvar, hör då hans egen förklaring: Jag låter mitt liv för fåren.

Vågar du ändå att misstro hans kärlek och huldhet om fåren? Vågar du ändå att hellre tro ditt mörka, lögnaktiga hjärta och djävulen, som säger: "Han är liknöjd om dig, Han bryr sig icke om din nöd, Han väntar, att du själv skall övervinna ditt onda, Han väntar, att fåret självt skall försvara sig emot ulven" o.s.v.?

O, förskräcks dock för sådana mörkrets ingivelser och låt en gång din Frälsare vara, den Han är, den eviga och obegripliga huldheten, som icke ens kunde lida, att folket i öknen hungrade, eller att en man hade en vissnad hand. Huru mycket mindre kan Han då fördraga, att din själ är i nöd och fara, utan att Han skulle något göra därtill, när Han dock är kommen i världen egentligen för själarnas frälsning? Då jag inser, huru hela Kristi person och ärende till världen är blott ett enda stort bevis på en obegriplig kärlek och huldhet om det arma människosläktet, och ser, huru Han själv ville, att vi så skulle betrakta det, sägande: "Ingen har större kärlek, än att han låter sitt liv för sina vänner", har jag ju skäl för den slutsatsen, att allt vad jag själv erfar, ser, känner och tycker, omöjligen är lika visst, som det Kristus med sitt livs utgivande bevisar. Han må sedan pröva mig, så besynnerligt och bekymrande Han kan, lämna mig åt djävulen och allt ont, så länge Han behagar, jag anar dock, att hos Honom ännu gömmer sig ett hjärta, som blöder av innerlig kärlek, och att, när jag dock ännu är i nådetiden och likväl dömer mig själv, men också flyr till hans barmhärtighet, skall Han omöjligt kunna på allvar lämna mig — nej, så sant denne trogne Herren icke kan ljuga, är då i hans hjärta redan glädje över ett återfunnet får.

Korteligen: genom detta stora bevis på Kristi kärlek, hans hela persons och hans livs utgivande, bör du komma till en sådan tro, att Han sedan får göra med dig, huru Han vill, och du ändå låter det stora beviset gälla ännu mer. Se, på detta sätt böra vi göra oss gagn av, det Han här säger: Den gode herden låter sitt liv för fåren, nämligen att vad helst som trycker, hotar, skrämmer och pinar vårt hjärta, vi dock hava en innerlig tillförsikt till hans kärlek och herdetrohet och endast fly till Honom, som så hjärteligen vill och så lätteligen kan hjälpa allting.

Var jag går, i skogar, berg och dalar
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
//: Han, min Herde, gick för mej i döden,
men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet ://

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar