Måtte vi väl betänka, att Herren Gud verkligen har ett innerligt behag därtill, att ett Guds barn i kärlek och tacksamhet för hans stora barmhärtighet offrar åt Honom sin kropp, sin villiga tjänst och sin försakelse av köttets lustar. Sker det icke i tro och kärlek, utan för att inlägga förtjänster hos Gud, då är det allt endast Kains-offer, vilka icke behaga Gud; ty "utan tron är omöjligt täckas Gud". Men offra vi något i tron på Kristus, i tacksamhet för Guds stora nåd, då är det Honom alltid behagligt, om det ock i sig självt vore så litet som "en bägare kallt vatten".
Detta borde synnerligen uppmuntra och liva oss till sådant offrande. Men här hindrar oss vår djupa, besvärliga otro. Då vi äntligen erfarit och lärt, att ingen egen värdighet kan för Gud bestå, att synden vidlåder allt, vad vi göra, komma vi ock på de tankarna, att ingenting skall kunna behaga Gud, icke heller det som vi av tro och kärlek göra till hans ära och nästans nytta. Därigenom bliva vi tröga och ohågade till hans tjänst.
Denna mening är således en mycket skadlig och hindrande villfarelse. Fastän vi icke kunna med egna gärningar försona Gud och förtjäna himmelen; fastän våra gärningar icke i sig själva äro felfria och fullkomliga för Guds ögon, är det dock en lika viktig och orubblig sanning, att när först våra personer äro genom Kristi offer för Gud helgade och behagliga, även allt vårt bemödande i kärleken innerligen behagar Honom.
Herren Gud är en mild och kärleksrik Fader, som med stort välbehag åskådar, vad hans barn i kärleken vilja göra för Honom. När nu ett Guds barn, oaktat allt sitt syndaelände, likväl är för hans stora barmhärtighet tacksamt, villigt och hågat att tjäna Honom, så utgör sådant hans högsta välbehag; och allt vad orent och bristfälligt, som ännu låder vid vår tjänst, är av Kristi rättfärdighet så betäckt, att Herren Gud aldrig ser på dessa brister.
Det är likväl icke blott bristerna, utan även ringheten i våra gärningar, som hindra oss att tro Guds välbehag därvid. Vi se alltid efter det, som är stort och lysande. Kunde vi göra några stora gärningar, omvända människomassor, bliva missionärer eller martyrer, då kunde vi tro, att det behagade Gud. Vi besinna icke, att Guds välbehag beror endast därav, att vi i tro och kärlek göra det, Han befallt oss, och att hans bud och ord fästat de flesta människor vid de ringaste gärningar, som mest behövas inom huset och samhället.
Herren Kristus säger, att Han på den yttersta dagen vill offentligen inför människor och änglar prisa sådana gärningar, som varje kristen även i det ringaste stånd kan göra; och Han säger, att Han vill med ett sådant välbehag betrakta de gärningar, vilka vi för hans skull gjort åt vår fattiga nästa, som hade vi gjort det åt Honom personligen. Han skall säga: "Jag var hungrig, och I gåven mig äta; jag var törstig, och I gåven mig dricka; jag var husvill, och I härbergeraden mig o.s.v.; ty vad I haven gjort dessa minsta, mina bröder, det haven I gjort mig."
Huru kunde Herren starkare betyga sitt välbehag till våra gärningar, dem vi gjort för hans skull? Vadan kommer det då, att vi likväl icke tro, att sådan kärlekstjänst är Gud behaglig? Vi tro, ja känna, att det misshagar Honom, när vi icke tjäna Honom, utan tjäna synden; varför skulle det icke då vara Honom behagligt, när vi tvärtom fly synden och i kärlek tjäna Honom? Vi märka åter här en fiendens förvändning av våra tankar. Måtte vi därför ofta och väl betänka dessa ord om kärlekens offer: De äro "Gud tacknämliga".
Måtte Gud hjälpa oss att tro det! Då skulle vi med hjärtlig lust säga: O, är det Gud behagligt, att jag nu lämnar denne fattige broder en gåva eller ett lån, huru gärna jag då vill göra det! Ser Kristus därpå, såsom gjorde jag det åt Honom, huru lycklig är jag icke då!
Är det Gud behagligt, att jag i min eljest tunga och mödosamma kallelse är tålig, trogen och nitisk, huru gärna vill jag icke då vara det! Är det Gud behagligt, att jag i en påkommande vidrighet eller förlust är undergiven och förnöjd; eller att jag mot mina medmänniskor är vänlig, saktmodig, mild, ödmjuk; att jag icke besvarar ont med ont, utan hellre giver ett "mjukt svar, som stillar vrede", huru gärna vill jag då icke göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu försakar och kväver min begärelse efter det eller det, huru gärna vill jag icke då göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu talar ett tröstens, varningens eller förmaningens ord till min nästa; eller att jag överskyler hans fel och svagheter och icke baktalar honom — är allt sådant verkligen Gud behagligt, o, huru gärna jag då vill göra det!
Si, så skulle vi styrkas och livas till allt gott, om vi verkligen trodde, vad Herren Kristus och aposteln sagt oss, huru sådana offer äro Gud behagliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar