Märk dessa ord! den försåtliga tvetydigheten och ormalisten. Se nu här den "vitklädda" djävulen! Här synes han ganska präktig, förskapad till en ljusets ängel.
Han säger icke till Adam och Eva: förty I skolen allsintet akta, vad Gud säger — tvärtom tager han just Gud till vittne på, vad han sagt, och lägger Guds egna ord till grund därför. Han gör endast en förklaring över det namn, som Gud själv hade givit trädet. Gud hade i förbudet kallat det kunskapens träd på gott och ontt. Vad detta betydde, vill nu djävulen utlägga.
Gud vet, säger han, Gud har medgivit med själva trädets namn, att man genom detta träd får kunskap om gott och ont, vilken kunskap Gud själv äger — således: att på vad dag I äten därav, "skolen också I varda såsom Gud, vetande, vad som är gott och ont". Detta är ju allt förträffliga saker: varda såsom Gud själv, vis och upplyst såsom Han — detta måste ju icke vara något ont. När nu Gud vet sådant, är det ju omöjligt, att Han, eder hulde, allgode Fader, kan hava förbjudit eder att äta av detta träd.
Så hava somliga förstått satans djuphet häri. Andra åter mena, att han härmed velat ingiva misstankar om någon missunsamhet hos Gud, nämligen att Han icke unnade dem att bliva så lyckliga och herrliga — att de således icke borde så visst och fast tro på Guds kärlek och välvilja för dem. Båda meningarna kunna väl stå tillsammans; ty Eva kunde ju endast göra denna slutsats: Vet Gud, att genom åtnjutande av denna frukt våra ögon skola öppnas, kan Han icke hava förbjudit oss äta därav, utan vi måste hava missförstått hans ord; ty huru kunde ett sådant bud komma överens med hans godhet och kärlek. Har Han åter verkligen förbjudit oss äta därav, kunna vi icke annat sluta, än att Han är missunnsam emot oss. —
Se nu här satans djuphet! Denna framstår ännu hemskare, när man betänker, huru han här i sin djupa lögn inblandar sanningar, vilka han endast vanställer och fördunklar genom de tvetydiga uttrycken. Han lovar t.ex. att deras ögon skulle öppnas. Detta kunde tagas så, att de skulle få en utomordentlig vishet och insikt; men själv menar han utan tvivel endast den bedrövliga erfarenhet, de skulle få av synden och dess straff.
Vad som dock, överhuvud taget, är mest framstående i denna frestelse och därjämte lämnat så djupa märken efter sig i alla Adams barn, att det ännu i denna dag utgör den egentliga grundkällan till allt andligt fördärv, alla de mäktigaste frestelser och de djupaste fall, är ormens ingivelser till högmod, självförgudning och oberoende. Redan i ormens första ord: "Ja, skulle Gud hava sagt, att I icke skolen äta av allehanda träd", ligger den tanken: I, Guds herrligaste verk, I herrskare över hela jorden, skullen I hava ett band på eder! Skullen I icke hava all frihet? Men sedan frestarens dristighet vuxit, säger han uttryckligt: I skolen varda såsom Gud, eller gudar. Och just detta: I skolen varda såsom Gud— nemligen, icke genom någon Guds nåd och gåva, utan genom egen "kunskap om gott och ont", genom en egen åtgärd, egen gärning — det tog djupt i människan, det lämnade märken efter sig hos Adams släkte, vilka ännu i dag oupphörligt sticka fram.
Även är det onekligen något betydelsefullt, att ormen uppväckte ett kunskapsbegär, som isynnerhet bidrog till detta stora och förskräckliga fall. Luther säger: "Det är egentligen djävulens onaturliga gift, att människan vill vara klokare, än henne av Gud är bjudet." Först är det i allmänhet ingenting, som gjort människorna så galna uti andliga ting, så mäktigt fientliga emot Gud och hans vägar, som den inbilska lärdheten. När de höllo sig för visa, äro de vordna dårar, även om de verkligen innehade det största förråd av kunskaper. Aposteln säger, att förståndet uppblåser; en större rikedom på förstånd och vetande blir därigenom den mäktigaste frestelsen till självförgudning och självklokhet; och blott därigenom är den människan genast, mer än någon annan, obekväm för Guds visdom.
Gud står emot de högfärdiga och fördöljer sitt ljus för de visa och förnumstiga. Men när Gud står emot en människa, då är det förbi med henne, då faller hon från den ena dårskapen till den andra. "Då får hon en sådan vishet", säger Luther, "att hon anser för rättfärdighet, det som är synd, och för den högsta vishet, det som är den yttersta dårskap. Ty därhän plägar djävulen drilla saken, att ju mera fjärran människan kommer ifrån ordet, desto mer lärd och vis tycker hon sig vara."
Vaka, själ, och bed,
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!
I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sig till ljusets ängel skapar,
tills dig snärd han får
i begärens spår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar