Hör! — "den man, som Gud ingen synd tillräknar." Finns det någon sådan man på jorden? Var finns han? Har du sett någon sådan? Bekännom, att vi icke riktigt tro Guds ord. En så lycklig man skulle jag gärna vilja se, vilken står i ett sådant förbund med Gud, att Han aldrig tillräknar honom hans synder. Och vilken är det, som är så lycklig? Det är densamme, säger aposteln, "vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar", och "vilkens orättfärdigheter äro förlåtna och överskylda".
Men huru är en sådan lycklig människa sinnad? säger du. Vilka äro hennes utmärkande drag, på vilka jag kan igenkänna henne, om till äventyrs även jag skulle kunna vara eller bliva en så salig människa? Aposteln säger (v. 5), att hon är en sådan, som känner sig ogudaktig och därför icke kan hålla sig vid gärningarna utan tror endast på "Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig". Samma beskrivning giver ock David på den saliga man, vilken Gud icke tillräknar synderna. Han beskriver honom så, att den falskhet i anden, varigenom man inför Herren förtiger sin synd, är viken, och han är nu en sådan, som "bekänner för Herren sin överträdelse".
Detta innebär först, att det icke är en stolt, obruten människa, som kan förtrösta på egna gärningar och bliva borta från nådestolen — kan föra ett så falskt spel inför Gud, att hon frambär för Honom sina offer av vackra gärningar, andaktsövningar, helig verksamhet, böner, m. m. men tiger om sina synder, emedan hon antingen icke känner sådana med någon förskräckelse, eller ock uppsåtligt undviker frågan för att få kvarbliva uti dem — såsom det synes hava varit med David på den tid, då han "förteg synderna inför Herren" och sedan kallade detta en "falskhet i anden". Att denna falskhet är förjagad, är det första, som ligger i "bekännandet inför Herren".
Men i detta bekännande ligger, för det andra, en tillförsikt till Guds nåd; ty den som har alls ingen tro på Guds nåd, den flyr för Gud och förtiger synden, den kommer icke inför Honom med bekännelse. Detta förklarar Kristus, då Han till sådana fattiga syndare och synderskor, som hade kommit till Honom med ångest, likväl sade: "Din tro har frälst dig." Det är således alltid tro i det hjärta, som icke kan bliva borta från nådastolen.
Är nu detta din historia — är detta beskrivningen på dig, som detta läser, så är just du den saliga människa, vilken Gud ingen synd tillräknar. Så ringa, syndig och ovärdig du må vara, så är du då i en beständig nåd och vänskap hos Gud — ett nådebarn, som Han aldrig skall döma efter lagen, aldrig tillräkna synderna. Han ser dem väl, men Han säger: Jag tillräknar dig det icke, efter du tror på min älsklige Son, och jag har satt Honom till en nådastol. Det är fullt allvar i den stora gudomliga sanningen, att de troende äro ett folk, som Gud ingen synd tillräknar. Om du då ännu känner mycken synd hos dig, så glöm aldrig, huru denna text talar. Här säges icke: Salig är den man, hos vilken Gud ingen synd finner; utan så: "Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar." Här säges icke: Saliga äro de, som inga orättfärdigheter begått; utan så: "Saliga äro de, som deras orättfärdigheter äro förlåtna."
Men här gäller det nu, att med en fast tro hålla sig vid orden och icke låta förvilla sig, av vad som synes eller kännes. De ömkligaste erfarenheter av synden och de gruvligaste stormar av invärtes nöd eller utvärtes hemsökelser kunna icke göra denna Guds sanning om intet, att Gud förlåter och icke tillräknar synden, utan behåller sina troende i en evig nåd.
Se på den mannens erfarenheter, vilkens ord aposteln här anfört. Se på Davids historia. Vilken hög nåd och vilka ömkliga erfarenheter! Se på hans höga kallelse såsom Kristi förebild och stamfader, från vallgosse uppsatt till Israels konung och profet; se på Guds vittnesbörd om honom (1 Sam. 13:14) och på hans hjärtas utgjutelser i psalmerna. Vilken hög nåd och vilket brinnande hjärta för Herren! Och dock — vilka gruvliga sållningar av satan, vilka ömkliga syndautbrott, fall och överträdelser, och vilken ånger och vilka förskräckelser för Gud; sedan vilka hemsökelser och bittra förödmjukelser, och åter vilken ånger och gråt inför Herren — "för mina synders skull", säger han. Och dock ingen hel förkastelse från Gud! "Han träter", säger David, "men icke till evig tid; Han vredgas, men icke evinnerligen", "utan så hög som himmelen är över jorden, låter Han sin nåd vara väldig över dem, som frukta Honom".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar