Se här det oförgängliga, stora, som icke rubbas genom några stormar och växlingar i tiden! Det som var av begynnelsen — det är det eviga och oföränderliga!
Ack, kunde vi blott däruti insvepa våra hjärtan, vilken fast borg mot alla stormar och pilar, vilken hög och orubblig frid och glädje! Huru ödsligt, huru glädjefattigt, ja, bedrövligt måste icke detta livet bliva för en kristen, om han icke beständigt har dessa stora, eviga tingen för sitt öga!
Då nu aposteln säger, att vi äro i Kristus utvalda, förrän denna världens grund blev lagd, vill han därmed påminna oss om det eviga, fasta och orubbliga i Guds nåd emot oss genom Kristus. Han vill säga: Det, som jag nu förkunnar eder, är icke någon ny, främmande eller oviss sak, utan den urgamla, den är äldre än himmel och jord. Ty förrän världen ännu var grundad, hade Gud i ende Sonen utvalt oss och beslutit i tidens fullbordan sända Honom till oss att uppenbaras i vår natur, att bliva vårt liv och vårt ljus.
Ingenting är så oföränderligt som Guds evighetsråd. Vad Gud "efter sin egen viljas goda behag" har beslutit, kan aldrig i ewighet förändras. "Hans gåvor och kallelse äro sådana, att Han kan icke ångra dem". Icke heller kan någon annan makt omintetgöra eller förhindra det, som Gud har beslutit. Han, som skapat millioner världar och med sitt allmaktsord föreskrivit dem deras oföränderliga banor, skulle Han låta sitt eviga uppsåt rubbas eller förhindras? Fastän hans motståndare, djävulen, förde människan i synd och död, skulle Han därför låta henne, utan hopp och räddningsmedel, evigt bliva i döden? Nej, livet, som var när Fadern, måste uppenbaras i köttet och bliva människornas ljus, frälsning och hopp — såsom Han hade utvalt oss i Honom, förrän världens grund var lagd.
Vi skola därför aldrig förgäta Guds evighetsråd om människan och "hans uppsåts fasthet", vilket med all sin rikedom på tröst och salighet alltid står kvar, vad helst oss händer, och vad helst vi hos oss se och känna.
Gud har dock skapat människan till sitt beläte, sitt barn och sin arvinge och, förrän världens grund lades, lagt grunden för vår frälsning, "utvalt oss i Kristus", d.ä. i sitt eviga råd fastställt att genom Honom bota syndafallet, göra Honom till vår andre Adam, vår medlare och salighetshövding, på det var och en, som i sin nöd vände sig till Honom, med tron omfattade honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.
Då Han sådant hade beslutat, skapade Han människan till sitt barn och sitt rikes arvinge, fastän Han mycket väl såg förut syndafallet och all den synd och det elände, som detta skulle utbreda över människosläktet. Han visste väl, huru det skulle botas. Hans viljas råd skulle icke bliva om intet.
Han tillredde ock därför redan av begynnelsen himmelens boningar för människan; såsom Kristus säger sig på yttersta dagen skola inbjuda sina trogna: "Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som är eder tillrett ifrån världens begynnelse." Han tillredde därför även hennes boning under prövotiden med all kunglig rikedom och prakt — allt gjorde Han för människan — byggde, planterade och prydde åt henne på jorden och uppfyllde denna med allt, vad för hennes behov eller förnöjelse fordrades, och sade: "Allt detta har jag givit eder! Råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur, som kräla på jorden."
Att betrakta denna Guds ursprungliga avsikt med människan, kan ofta med en väldig tröst och glädje styrka ett bedrövat hjärta. Huru har icke det i djup bedrövelse hugsvalat mången kristen, då det blott blivit honom av Anden givet att tänka: "Du är ju dock ännu en människa! Gud har ju dock i sitt hjärta några stora, eviga nådestankar för människan. Han har ju om henne ett oföränderligt råd och ett synnerligt fadershjärta. Han är därjämte en allsmäktig Skapare! Jag kan då aldrig sjunka så djupt, att Han icke ännu kan upphöja mig och — sin herrliga nåd till lov — göra något kostligt av mig.
Då våra första föräldrar så ovärdigt bröto hans billiga bud — de, som likväl hade alla behövliga krafter att hålla det — med vilken hjärtlig huldhet förbarmade Han sig icke ändå över de fallna barnen, uppsökte och tröstade dem! Och då Han givit oss sin ende älskade Son till vår broder och Frälsare, då måste Han icke vara så liknöjd om människan! Nej, då måste Han hava någon djupare faderskänsla för henne. Ho vet, huru mycket gott en så stor Fader ännu kan göra mig?"
Sådana betraktelser över det, som var av begynnelsen, kunna rikligen glädja och fröjda oss, när vi få nåd att djupare betänka det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar