måndag 27 januari 2014

"Förlåten den ene den andre, såsom ock Gud genom Kristus förlåtit eder." (Ef. 4:32)

Här se vi den fulla betydelsen av dessa Luthers ord: Kristi rike är ett förlåtelserike, då vi även lämpa dem på det inbördes förlåtandet människor emellan, såsom ett villkor för all kristlig sammanlevnad på jorden.

Vi veta, att summan av lagen är kärleken. Paulus säger: "Den, som älskar, har fullbordat lagen. Ty det som är sagt: Du skall icke dräpa; du skall icke göra hor; du skall icke stjäla, och annat sådant bud, det sammanfattas i detta ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör sin nästa intet ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan."

Allt kristligt leverne är således innefattat uti kärleken. Men vad är villkoret för en beständig kärlek människor emellan? Detsamma som är villkoret för en beständig vänskap emellan Gud och människan, nämligen det beständiga förlåtandet. Man skulle gärna älska sina medmänniskor, och det skulle gå så lätt att göra dem gott, och man skulle hava ett himmelrike på jorden av idel frid och kärlek mellan medmänniskor, husfolk och grannar, blott de icke hade sina förargliga fel och oarter. Men genom dessa tröttnar man i kärleken och kan icke älska dem — och straxt blir det tungt att göra dem gott; då det däremot alltid går lätt att göra gott emot dem, som man älskar.

Detta mäktiga hinder för kärleken, alla nästans brister och oarter, vore genast för mig borta, blott jag använde det förträffliga medlet: förlåtelse. På annat sätt kan nämnda hinder aldrig bortrödjas.

Detta är en av orsakerna, varför Kristus talade så särskilt och så ofta om förlåtande och sade uttryckligt, att himmelriket var likt en konung, som eftergav sin tjänare tiotusen pund, men också ville, att denne sedan skulle eftergiva sina medtjänare hundrade penningar. Och då Han lärde oss en bön, som vi dagligen skulle bedja, inlade Han ock där samma lärdom och bjöd oss säga: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, som äro oss skyldiga."

Var och en märker härav, att Kristus haft ett alldeles särskilt nit om förlåtande. Ja, ty det är blott förlåtelse, som i detta vårt fallna tillstånd är grunden för allt gott förhållande, först emellan Gud och människor och sedan mellan människor inbördes. Detta är summan av Guds ord; så att när Johannes ville i ett kort språk innefatta allt, sade han: "Detta är hans bud, att vi skola tro på hans Sons Jesu Kristi namn och älska oss inbördes, såsom Han har bjudit oss." Så har man frid både med Gud och bröderna; och detta är himmelriket på jorden, paradiset i jämmerdalen!

Däremot vilket helvete på jorden, vilka pinsamma, frätande kval, mörka hjärtan och ansikten, hat, avund och oro, där man icke övar dessa stycken, icke tror och älskar, utan gräver i egna synder och andras fel, lever i otro och oförsonlighet! Sådana människor äro ömkansvärda djävulens martyrer!

Allt kunde dock botas genom förlåtelse. Om du ock har än så svåra medmänniskor, om de tillfogat dig än så svåra oförrätter, beljugit dig, förolämpat dig m. m., räkna dock efter, om icke dina egna synder emot Gud äro tusen gånger större och flere. Kristus säger, att allt, vad en medmänniska kan hava felat emot dig, är i j'mförelse med dina skulder inför Gud blott såsom hundra penningar emot tiotusende pund. Nu vill dock Gud förlåta dig allt, vad du är skyldig; skulle icke du då förlåta din nästa alla hans fel!

Vill du icke det, vill du icke efterskänka och glömma dessa hundra penningar, så kräv ut dem, räkna din nästas fel, hata honom, men — tag också igen din egen tiotusenpunds skuld inför Herren, och du skall betala den till yttersta skärven. Så dömer Herren. Och vill du bedja om syndernas förlåtelse, har du icke lov bedja annorlunda, än så: Förlåt mig du, Gud, på samma sätt, som jag förlåter min nästa!

Säger du då: "Jag har så ofta förlåtit min broder, men han upphör aldrig att göra mig emot, man måste väl en gång tröttna att förlåta;" så svarar Herren: Även jag har ofta förlåtit dig, men du syndar ännu; även jag måste då tröttna att förlåta dig. —

Märkligt är här det svar, Petrus fick på frågan: "Huru ofta skall jag förlåta min broder: Äro sju gånger nog?" — Jag säger dig: icke sju gånger, utan sjutio gånger sju, d.ä. oändligt. Märk här först till ditt eget hjärtas tröst, att så vill visserligen Kristus också förlåta dig, nämligen icke sju gånger utan sjuttio gånger sju, eller utan återvändo; ty Han vill visserligen själv göra, vad Han lär oss göra. Han will visst icke stå efter oss uti förlåtande!

Skulle då icke detta uppvärma dig, att också du ville utan återvändo förlåta din broder? Ty här blir intet annat råd, ingen annan hjälp, än ett ideligt och oändligt förlåtande, och hela Kristi rike förbliver så ett förlåtelserike.

Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå,
om han med mej till doms vill gå?

Kom, broder, räck mej här din hand
till vänskap och försoning!
När mänskor knyter fridens band
blir fröjd i änglars boning.
Men vill vi ej förlåta här,
så blir oss ej förlåtet där.

O Herre, du vår Fader är
och dina barn vi blivit.
Så lär oss hålla friden kär,
o du som den oss givit!
Välsigna oss i all vår tid
och låt oss mötas i din frid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar