torsdag 23 januari 2014

"Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn." (2 Mos. 20:7)

Gå vi till den frågan, huru Guds namn missbrukas ibland oss, då komma vi in i en betraktelse, som är full av märkliga förhållanden, ja, så märkliga, att man kan begynna att ropa både av förundran och förskräckelse.

Vi vilja här endast betrakta det allmännaste, blott tanklösa missbruket av Guds namn, eller att man med lättsinnighet för Guds namn på tungan. Man menar ingenting ont därmed, man vet knappt, varför man gör det, att man använder de stora, heliga namnen: Gud, Jesus Kristus, antingen till fullkomligt meningslösa fyllnadsord i sitt tal eller ock till uttryck av allehanda tillfälliga känslor eller sinnesrörelser.

Det är knappt någon ibland världens alla synder, som uppenbarar så märkvärdiga förhållanden som denna, när man betraktar, huru allsintet denna synd är aktad såsom synd, och vad hon genom sin egen art uppenbarar dels om en människas sinne, dels ock om satans djuphet och makt och hans regering över världens barn.

Det finnes intet bud inom hela Guds lag, som världens barn hålla så för intet, som det andra budet, ingen synd, vilken är dem så fjäderlätt och oviktig, som Guds namns missbruk; så att om någon talar om den synden såsom om en svår synd, anses han nästan såsom mindre vetande. Men Herren Gud har visserligen andra tankar, då Han icke blott satt detta bud näst efter det första, utan ock fästade vid detta sitt andra bud den förskräckliga hotelsen: Herren skall icke låta honom bliva ostraffad, som hans namn missbrukar.

Tänk dock allvarligt på detta förhållande, att en människa kan hava till sin vana att på detta lättsinniga sätt, utan någon mening, föra Guds namn på tungan. Vad uppenbarar sådant om den människans sinne? Det är ju en gruvlig sak, och var och en inser, att det uppenbarar intet mindre än ett ogudaktigt sinne — icke blott ett syndigt väsende, nej, något mycket förskräckligare, rentav förakt för Gud, rentav den herrskande ogudaktigheten, som hör till helvetet.

De allra gruvligaste syndafall kunna icke bevisa så mycket om ett ogudaktigt sinne, som blott den vanan att med lättsinnighet föra Guds namn på tungan, - ja, då det gruvligaste syndafall aldrig ensamt, eller i sig själv betraktat, utgör ett tillräckligt bevis, att sinnet var ogudaktigt, är däremot blott nämnda vana ensam ett bestämt bevis därpå. Vi säga icke, att den motsatta vanan, nämligen att aldrig missbruka Guds namn, bevisar, att sinnet är gudfruktigt; ty den fromma vanan kan ock bero blott av uppfostran, eller någon annan lagisk eller mänsklig bevekelse; men däremot är alltid en fritt övad synd och föraktet för ett Guds bud ett bestämt bevis på ogudaktighet.

Genom det andra budet uppenbaras vidare, huru den naturliga människans fromhet är beskaffad: Gud betyder intet. Hans ord och namn är såfom ett lätt väder; därför är det andra budet så oviktigt. Men t.ex. det fjärde budet, det är viktigt, ty vi vilja gärna bliva hedrade av barn och tjänare. Det femte budet är viktigt; ty att dräpa eller bliva dräpen är något förskräckligt; sjätte, sjunde och åttonde buden hava ock sin vikt av likartade orsaker. Men Gud, Guds namn, Guds välbehag eller förbud — vad betyder det?

Sådan är världens fromhet. Den gamle ormen, som förför hela werlden, han vet dock, huru viktigt det är för hans rike, att hela världen med lättsinnighet för Guds namn på tungan; ty ett kraftigare medel kunde han icke uppfinna till att förslöa Herrens vapen och försoffa människors sinnen. Blott människorna bliva väl vana vid att missbruka Guds namn och dagligen höra det missbrukas, så skall samma heliga namn och ord sedan icke mycket röra deras sinnen.

Utan tvivel är denna djupa plan orsaken, varför hela massan av dem, som annars icke bekänna Gud och hans ord, är så flitig att missbruka Guds namn; annars kan man knappt begripa orsaken därtill. Ty vi erinra oss, att till andra synder har människan i köttet sina naturliga frestelser, såsom till vrede, till vällust, stöld och orättfärdighet; men vilka äro de naturliga anledningarna till Guds namns missbruk? Vilka köttets lustar tillfredsställas väl därigenom?

Vad kan då orsaken vara, att världen dock är få flitig att däri trotsa Guds bud och hotelse? Tänk på detta förhållande. Jo, detta finner han, som heter "världens furste"; han har sin djupa plan och uträkning därmed.

Måtte då alla kristna, som se denna satans djuphet, med synnerligt nit om detta bud varna, förmana och bestraffa, var de kunna, för denna så förhärdande syndaövning! Och måtte alla föräldrar och barnalärare med sträng uppmärksamhet vaka över sina barn i detta avseende och genast så förskräcka dem för Guds namns missbruk som för djävulen och helvetet.

Din Herre Gud i himlen skall du tjäna,
du kropp och själ skall honom anbefalla.
Hans helga namn du prisa skall allena,
och det allena varje dag åkalla.

Guds namn är heligt, härligt och förskräckligt,
dess majestät uppfyller hela världen.
Det kan du aldrig frukta här tillräckligt,
det får ej brukas till en lek för flärden.

Som Faderns pris utav din mun må höras,
skall Sonens Jesu namn av dig upphöjas,
i vilken alla släkten saliggöras,
för vilket alla knän en dag skall böjas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar