söndag 5 januari 2014

"Densamme Anden vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn." (Rom. 8:16)

Stora, herrliga förhållande: Vara Guds barn och veta sig vara det och hava en med Gud förtrolig barnaskapsande! Så talar här aposteln, så talar hela Skriften, så talar alla frigjorda kristnas saligaste erfarenhet. "Själva Anden vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn."

Huru kan det vara med detta viktiga stycke ibland oss? Du, som detta läser, är ock du så lycklig, att du har Guds Andes vittnesbörd med din ande, att du är ett Guds barn? Du är tilläventyrs en kristen, du älskar ordet, din vandel är oklanderlig, men huru är det med detta stycke? Huru är det med hjärtat? Har du bekantskap med din Gud — en förtrolig bekantskap, vilken betecknas med orden: Abba, käre Fader! Detta är huvudsaken!

Märk och hör! Detta är den stora huvudsaken i allt kristligt liv, att hjärtat är förtroligt med Gud genom Kristus, att du har sällskap med Honom, är i en vänlig förening med Honom! O, detta är själva hjärtat och livet i all kristendom! Detta är det återställda paradislivet, som människan förlorade genom fallet, en förtrolig barnaskapsande, som umgås med sin Gud och talar med Honom, såsom barnet med sin fader.

Nu — har ock du denna förtroliga barnaskapsande? Lämna icke den frågan, förrän den blivit grundligen avgjord. Denna förtroliga barnaskapsande är just hjärtepunkten i hela det andliga livet, varigenom allt gott utflyter; denna förutan är allt död och köld, vanmakt och träldom. Och vartill skall allt andligt vara, om du icke kommer till denna trons frid med Gud, denna förtroliga umgängelse med Honom?

Kristus har uttryckligt förklarat, att alla andra goda förhållanden icke tjäna till salighet, om vi icke kommit i förening och bekantskap med Honom. Detta förtroliga förhållande till Frälsaren är det ock, som utgör hela kraften i all kristendom, till både görande och lidande — utgör källan till allt sant heligt, allt Gud behagligt leverne.

Huru svag, trälaktig, olustig, tung och vanmäktig är icke kristendomen hos dem, som icke äga denna trons visshet och bekantskap med Gud! De kunna hava mycken god mening, goda beslut och föresatser; men det blir ingenting av, de äro beständigt trälar under världen och sina skötesynder och föras ännu av djävulen fångna efter hans vilja. De hava ingen anda uti sig.

Även där någon verklig tro är uppgången, men den ännu är svag, där man hungrar och törstar, men ännu icke blivit mättad — eller där tron hos en äldre kristen förlorat sin evangeliska frimodighet, där kristendomen blivit mer tung och lagisk — där råder alltid vanmakt och träldom under synden, och människan blir i allt svag, trög och livlös: bekännelsen tystnar, bönen blir tung och kraftlös, hjärtat kallt och tomt; hjärtat har ingen skatt, ingen uppfyllelse, ingen vän för andra vänner och törstar då snart efter synd och fåfänglighet åter.

Huru mycket mer inträffar icke allt detta, där själen icke alls kommit till tron, utan ännu är helt fången under träldomens ok! Och tvärtom, då själen kommit till en glad förvissning om sin benådning hos Gud och står i en förtrolig vänskap med Frälsaren — vilket liv, vilken lust och kraft, vilket glatt lovande och bekännande, vilket raskt utgående från värld och orättfärdighet!

Sådant menade Kristus, då Han sade: Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig. Om I bliven i mig, skolen I bära mycken frukt. Och så säger Johannes: Denna är segern, som övervinner världen, vår tro. Och så säger profeten: Fröjd i Herren skall vara eder starkhet.

Därför, huru viktigt är det icke, även för att hava kraft till helgelse, till bekännelse och utgående från världen, samt till tålamod och starkhet i lidanden — huru viktigt och nödigt att äga en hel förvissning om nåden, att stå i en innerlig trosförening med Frälsaren! Ja, huru nödigt, att såsom sin allradyraste klenod, sitt öga eller sitt hjärta, bevara denna verkliga barnaförtröstan, som aposteln kallar utkorade barns ande, i vilken vi ropa: Abba, käre Fader.

Skulle vi då icke stanna och fråga oss, såsom inför Guds ansikte, var och en för sig: har ock jag denna förtroliga barnaskapsande? Har jag vittnesbörd om mitt barnaskap hos Gud?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar